Nu tänker jag på hur det ska bli sen, när jag är gammal och mycket äldre än du.
Kommer vi att ha hunnit med allt vi vill ha gjort då?
Ska vi åka ut i världen tillsammans innan dess?
Tänk också att du har en massa ord som du borde skriva.
Jag vet ingen som har just ditt språk och din alldeles unika hjärna.
–Du behöver inte skåta. –Nej, det ska jag inte göra.
Det är ju att sova.
Det var vad jag skrev. Vad skrev du?
Jag skrev ju inte så fint som du. Dessutom har jag lappen nån annanstans.
Det handlar väl kanske om det. Vad är det som är nu och framåt?
Att man hittar nån slags gemensam idé om hur vi ska använda den här tiden.
Det är lite hemskt att tänka på, men den är ju ändlig.
Det är så mycket som jag vill hinna göra.
Det här blir ju jättesorgligt. Ska vi inte dö än?