Ingves om tuffa familjetiden: "Det tog ett antal år..."

Ett fast handslag och två vänliga blågrå ögon möter mig på ett kontor på Riksbanken vid Brunkebergstorg i Stockholm. Svensk Damtidning har fått en timme med den strikt upptagne riksbankschefen Stefan Ingves, 64, och vi slår oss ner vid ett bord bredvid en gammal klocka, som en gång i tiden lämnades in till banken som pant.

I hela Riksbankshuset, även här på Stefans kontor, har inredningen varit den samma sedan 1976 då man flyttade in, med tidstypiska möbler i ljust trä och randiga gardiner i vitt, beigt och brunt. Allt framtaget av bland andra den kände arkitekten Peter Celsing.

Det är roligt med den k-märkta inredningen tycker Stefan, vars tvåäggstvilling Henrik Ingves är arkitekt.

– Med tiden har vi så klart behövt göra förändringar, men vi kan till exempel inte hänga upp blommiga gardiner. Inredningen följer fortfarande de ursprungliga tankarna om hur det skulle se ut inne i banken, säger Stefan.

För många är Stefan Ingves en något allvarlig figur som mest syns i formella ekonomiska sammanhang. Men det visar sig snart att han också har en glad och humoristisk sida.

– Det har tillhört mina olika yrkesroller att man ibland måste vara tjänstesur, säger han med glimten i ögat.

Det kunde handla om situationer när Stefan Ingves, även kallad ”Mr Bankkris” åkte med Internationella valutafonden till Thailand, Indonesien eller Argentina för att rädda landets ekonomi från att krascha inom någon dag – och då är det viktigt att man förstår hur allvarligt läget är. Det var svåra situationer, där de flesta länder inte ens hade kunnat föreställa sig att allting kunde gå åt skogen.

– Vi människor är lika över hela världen. När det blir bekymmer så beter vi oss på mer eller mindre samma sätt. Vi blir rädda och osäkra och vet inte vilken spak vi ska dra i. Har man varit med några gånger så vet man ju mentalt ungefär vad man ska gå igenom och hur man ska få ordning på allt, säger Stefan.

Läs mer: Så lever Janni Spies i dag – med dottern som bästa vän

För det mesta löser det sig alltid någorlunda i tid, även om det krävs en del jobb. För Sveriges del går det tack och lov bra ekonomiskt nu och ser så också ut att göra de närmaste åren, menar Stefan.

För många är det en gåta vad Riksbanken gör och i princip har gjort på samma sätt i 350 år. Det har Stefan full förståelse för och förklarar det enkelt med att man ser till att det finns pengar i Sverige och att de behåller sitt värde.

– De flesta människor räknar med att det kommer 220 volt här och därför fungerar lampan, säger Stefan och trycker av och på en stor golvlampa bredvid sig. Det är samma sak med pengarna. Folk räknar med att de bara finns och att man kan göra sina betalningar på ett säkert och effektivt sätt.

Samhällsekonomi har alltid intresserat honom. Farfadern var med och startade en bank i Finland på 1920-talet och pappan Nils-Anders var bankman i Närpes i Svenska Österbotten, där familjen bodde i en tjänstebostad, vägg i vägg med bankkontoret. Men när jag säger att cirkeln är sluten, protesterar Stefan.

– Nej, det kan man inte säga. Att bli riksbankschef har aldrig funnits på kartan. Det är så osannolikt. Jag har fått vara med om en helt osannolik resa i livet givet var jag kommer ifrån. Jag har fått göra allt möjligt som jag tycker har varit roligt och dessutom fått den stora förmånen att arbeta i hela världen.

Läs mer: Kronprinsessan Victoria om Aviciis bortgång: “Vi är chockade”

Stefan är ödmjuk och tacksam inför sin lott i livet och känner en stor glädje varje dag han får gå till jobbet.

– Det är ett privilegium att få ha det här som sitt hantverk.

Klockan 05.45 ringer väckarklockan hemma i radhuset i Upplands Väsby, som Stefan delar med sin livskamrat sedan 40 år, hustrun Deborah, 64. Om han inte åker in till Riksbankens gym och tränar ett pass före arbetsdagen så gör han det hemma. Han sprang tidigare flera mil i veckan, men har nu ett utslitet knä och träningscyklar därför inne eller ute beroende på årstid.

– Det är fantastiskt vackra trakter och man passerar olika medeltida gamla kyrkor och runstenar beroende på vägval. Man bara väntar på att någon viking ska komma smygandes där i skogsbrynet, säger Stefan skämtsamt.

Han jobbar mer än de flesta och för att överhuvudtaget få tid till hustrun och familjen är han nästan aldrig på middagar i tjänsten i Sverige och skriver dessutom ut sin kalender sex månader i förväg.

Läs mer: 7 bästa bilderna från kungens födelsedagsfirande

Finlandssvensken Stefan mötte sin svensk-amerikanska hustru Deborah genom gemensamma vänner i Stockholm. De har tre barn och två barnbarn. Mittenbarnet Linnea, 34, föddes med en lindrigare utvecklingsstörning och ADHD, vilket blev en tuff resa för hela familjen.

– Först tog det ett antal år innan vi kom underfund med att det var på det sättet och när det hade sjunkit in lärde vi oss att förstå hennes styrkor och svagheter. Sen tog det ytterligare ett antal år innan vi lärde oss att navigera i sjukvården och det krävde ganska mycket. Så småningom växte det fram hur vi bäst skulle hantera det, säger han.

Stefan och Deborah, som bland annat är utbildad specialpedagog och bildterapeut, kom i kontakt med antroposoferna i Järna, söder om Stockholm. Och när Linnea var tio år flyttade hon dit, till ett boende för barn med funktionsnedsättningar. Det var tufft för paret att skilja Linnea från familjen, men nödvändigt, då de ansåg att antroposoferna hade den bästa hjälpen för henne.

– En viktig lärdom från antroposoferna är att de fokuserar på människors förmågor och inte på problemen. De ser alltid människor ur ett positivt perspektiv och det är ett kall att göra det, säger Stefan.

Läs mer: Prins Daniel om vardagsstöket hemma på Haga: ”Bästa tricket när barnen är hungriga!”

Den här människosynen har präglat honom även i arbetssammanhang. När han i Internationella valutafonden hade underordnade från 50 olika länder försökte han alltid att se till deras förmågor och drivkrafter istället för det motsatta.

Tack vare sin funktionshindrade dotter har Stefan lärt sig mycket om människor och om hur annorlunda livet kan vara.

– Man kan inte ändra på världen utan då får man göra så gott man kan.

I dag är Linnea 34 år och givet hennes förutsättningar har det gått bra för henne, säger Stefan. Hon bor fortfarande kvar hos antroposoferna och jobbar i Saltå by med att tillverka ljus, kapa ved, tova och sköta jordbruk, men träffar familjen med jämna mellanrum.

Parets äldsta dotter Elin, 35, har två barn, en femåring och en tvååring. Men Stefan har ännu inte vant sig vid att bli kallad morfar.

– När någon säger morfar så vänder jag mig om och undrar var den gubben kom ifrån, säger han och flinar. Inte är jag så gammal?

Stefan tror sig vara en ganska tillåtande morfar. Vill barnbarnen bygga en koja av vardagsrumsbordet, eller ett berg av köksstolarna – ja, då är det bara att hänga med.

Läs mer: Konstnären Charlotte Olsson: “Dansen med kungen ger mig inspiration”

Foto: Johan Jeppson, IBL och Stella Pictures