Herman Lindqvist: ''Kungliga krämpor – inte alltid så privata''
Kung Charles behov av operativt ingrepp i hans mest privata delar hade förblivit hans privatsak bara för några år sedan. Nu blev det offentligt redan innan han kördes till operationssalen. Vi lever i en öppen tid.
VIDEOS FRÅN svenskdam
Kung Carl Gustafs hjärtoperation var lika offentlig. En vanlig medborgares åkommor och eventuella operationer är förborgade, inbäddade i en ogenomtränglig mur för utomstående. Kungligheter däremot uppmanas ligga öppna på operationsbordet, ingreppen ska helst sändas i direktsändning. Vi lever i en tid då den personliga integriteten är tunn som imma på badrumsspegeln, i synnerhet för kungligheter.
Förr föddes kungliga barn med många vittnen närvarande, ibland hela hovet som kunde sitta i timmar alldeles intill den kvidande arma kvinnan. Detta ansågs självklart för att allt skulle gå rätt till, att inga barn byttes ut eller försvann. Den sista drottningen som tvingades föda på det viset var drottning Sofia 1858. En stor skara galaklädda personer fanns i salongen intill på Drottningholms slott där de kunde höra förstföderskans jämmer och smärta. Då allt var över kom änkedrottning Désirée ut med barnet liggande på en silverbricka. En gosse, kunde hovet konstaterat, den blivande Gustav V.
Kungligheternas död blev, om möjligt ännu mer uppfläkta. Bokstavligt talat. Så snart kungen konstaterats vara avliden kom läkarna, som med många vittnen ur hovet närvarande obducerade liket och drog fram alla inälvor i tur och ordning. De visades upp och beskrevs med alla detaljer om konsistens, färg och lukt. Den siste svenska kungen som fick en sådan offentlig avslutning var Karl XV, som 1872 obducerades av tre läkare direkt i sängkammaren hos landshövdingen i Malmö, där han avled och där ett stort antal framstående personer bevittnade obduktionen.
Efter Karl XV har ingen svensk kung obducerats. Däremot var det rutin att den avlidne fick en 20-procentig formalinlösning insprutad i ådrorna, som en lätt balsamering. Kungarna brukade ju ligga på lit-de-parad innan innan de kunde begravas.
Läs fler krönikor av Herman Lindqvist här