Herman Lindqvist: ''När Sverige skulle bli kolonial stormakt''

Många känner till att Gustav III fick en liten fransk ö i Västindien, Saint-Barthélemy, som var svensk koloni i nästan hundra år. Den såldes tillbaka till Frankrike av Oscar II 1877 för ca 12 miljoner kr, priset för en halvbra tre-fyrarummare i Stockholm i dag.

Få svenskar vet däremot att redan under 1600-talet, då Sverige var en militär stormakt, väcktes drömmen om svenska kolonier i fjärran världsdelar. Alla stormakter hade sådana, även Danmark. Men Sverige kom sent igång, inga konkurrenter var välkomna.

Den första stora satsningen blev Nya Sverige år 1638 i Amerika, vid Delawareflodens mynning. USA fanns då ännu inte. Få svenskar ville segla så långt och till ett så okänt land varför dödsdömda och andra fångar erbjöds frihet om de seglade till Nya Sverige.

Några av dem blev med tiden rika och framstående amerikanare. Kolonin hade ca 600 invånare som under några år odlade tobak och hade det ganska bra, men de var ständigt hotade av nederländarna, som bodde i närheten på dagens Manhattan. Svenska regeringen skickade ingen hjälp, kolonin gick förlorad 1655. I bara sjutton år vajade den svenska flaggan i Amerika.

Då hade redan Svenska Afrikakompaniet bildats och ett område i dagens Ghana, Cabo Corso, nära huvudstaden Accra inköptes 1651 från den lokala kungen Bredeva av Furu. Svenskarna grundade fortet Carolusborg. Avsikten var att skeppa slavar från Afrika till Västindien där de skulle bytas mot rörsocker för den svenska marknaden. Huvudfinansiär var industrimannen Louis De Geer.

Även denna koloni hotades av konkurrenter, som redan fanns på plats, framförallt holländarna, som erövrade Carolusborg 1663. Bolagets räkenskaper försvann, men forskarna uppskattar att svenska skepp förde bort ca 1000 slavar. Socker för ca 900 000 holländska gulden, ca 600 kilo guld och tio ton elfenben skeppades till Sverige. Bolaget blev ändå ingen ekonomisk framgång.

I tolv år hissades den svenska flaggan över Sveriges slavkoloni. Den gick förlorad av samma skäl som Nya Sverige: bristande ekonomiska och militära resurser och bristande engagemang på regeringsnivå i Stockholm. Vilket eftervärldens svenskar säkert är djupt tacksamma över.