Haijbyaffären – skandalen som skakade slottsmurarna
Den 2 maj 1936 satt en grupp mycket allvarliga och skakade herrar i hovförvaltningen runt ett bord på Stockholms slott. Sammanträdet leddes av riksmarskalken Oscar von Sydow.
Herrarna studerade ett dokument från Stockholms rådhusrätt. Det var en skilsmässoansökan från en viss fru Anna Haijby. Hon ville skiljas från sin make Kurt. Orsak: Han hade varit otrogen. Med kung Gustaf V.
En rådman hade genast ilat till hovet med papperet. År 1936 var ”otukt mot naturen”, som samkönad sex beskrevs i lagen, olagligt och kunde leda till två års straffarbete. Att landets konung påstods ha ”otukt mot naturen” var en så stor skandal i samtiden att om detta kom ut till allmänheten kunde hovets herrar föreställa sig att jorden skulle rämna och allting rasa. Det fick bara inte ske.
Ingen frågade kungen hur det stod till
Deras fasa var desto större eftersom de visste att anklagelsen kunde vara korrekt. De visste alla att den då sjuttioåttaårige kungens böjelser inte var riktigt lämpliga. Det hade skett ett och annat med unga hovfunktionärer, vaktkonstaplar och andra.
Händelser som snabbt tystats ner inom slottsmurarna, oftast med kontanta medel. Historien om makarna Haijbys skilsmässoansökan fick inte bli offentlig. Ingen frågade kungen hur det stod till. Ingen undersökte vem Kurt Haijby var.
Haijby drog tillbaka sin skilsmässoansökan
Riksmarskalken tillkallade advokaten Conrad Quensel, som fick uppdraget att så diskret som möjligt nedtysta det hela. Han förhandlade med fru Haijby, som mot en kontant ersättning av i dagens penningvärde motsvarande drygt 400 000 kronor, drog tillbaka sin skilsmässoansökan.
Hon skrev en ny utan att ange med vem maken hade varit otrogen. Och hovförvaltningen betalade. Hovet andades ut. Men det visade sig bara vara en kort paus i deras oro. Nu inleddes nämligen en tioårig press på hovet som slutade med total skandal. Utan att jorden rämnade.
Haijby var kunglig hovleverantör
Kurt Haijby, född Johansson, var son till en fisk- och vinhandlare i Gamla stan, kunglig hovleverantör till och med. Vid den här tiden var Kurt en trettionioårig man med ett synnerligen krokigt och brokigt förflutet. Han hade varit dömd sex gånger för diverse bedrägerier samt vållande till en konstapels död.
Han hade arbetat som servitör på fartyg, varit såväl skådespelare och trollkonstnär som kontorsanställd. Nu var han gift för andra gången med den tio år äldre änkan Anna Holmberg. Tillsammans öppnade de en restaurang på Kungsgatan i Stockholm, men de fick inte spriträttigheter eftersom Kurt varit dömd så många gånger.
Kungen undertecknade Haijbys sprittillstånd
Haijby hade år 1933 sökt audiens hos kungen för att, som man kunde göra på den tiden, ”gå till kungs” med sitt ärende. Kungen kunde skriva på. Haijby påstår långt senare att det var under denna audiens kungen blev intresserad av honom och att de skulle ha inlett en sexuell relation.
Året efteråt fick Haijby sitt sprittillstånd, undertecknat av kungen. Men samma år gick krogen i konkurs. Det är då som makarna Haijby kommer på idén med skilsmässoansökan med kung Gustaf V utpekad som skyldig till ”otukt mot naturen”.
Makarna skulle inte alls skilja sig, men de behövde pengar. Och deras plan lyckades. Advokaten Quensel hade nu också fått hovets uppdrag att försöka få Kurt Haijby att emigrera. Haijby lovade att göra detta om han fick respengar, underhåll och dylikt för omkostnader. Det fick han.
Hyrde Trystorps slott i Närke
Men redan ett år senare var han tillbaka. Pank. Med hovets hjälp lyckades makarna Kurt och Anna, som inte alls var frånskilda, att köpa tillbaka restaurangen. Men Kurt Haijby behövde mer pengar. Nu var även kungen inkopplad. Han gav klarsignal för fler utbetalningar. Kurt fick köpa en kaffehandel och lite senare fick han hyra Trystorps slott i Närke samt motsvarande en miljon i dagens penningvärde för att inreda slottet för att driva pensionat-rörelse där.
Polisen kontaktade hovet
År 1938 hörde polisen av sig till hovet. En viss Kurt Haijby anklagades för sexuell otukt med två minderåriga gossar på Särö. Under polisförhören hade Haijby uppgett att han även hade en förbindelse med kungen. Den var förresten mycket gammal, berättade Haijby. Redan som 14-åring hade han kommit till kungen för att sälja Maj-blommor.
Kungen blev förtjust i gossen, påstod Haijby, och han hade gjort närmanden. Då Haijby infann sig 1933 för att söka sitt vintillstånd påstår han att kungen hade känt igen honom efter alla dessa år och deras vuxna relation hade inletts.
Efter rådgörning med samtliga berörda parter fördes Haijby nu från polisen i Göteborg till Beckomberga sinnessjukhus utanför Stockholm. Homosexualitet betraktades som en ”patalogisk abnormitet”. Överläkaren kunde dock efter en kort tid konstatera att Haijby inte led av någon sinnessjukdom. Han skrevs ut som fullt frisk.
Han stod inför valet att åtalas eller emigrera
Vid det här laget hade hovet nu betalat ut sammanlagt nära 3 000 000 kronor i dagens penningvärde till Haijby. Detta måste få ett slut. På sjukhuset fick Kurt Haijby följande besked. Han stod inför valet att åtalas eller emigrera. Om han skrev på och förband sig att aldrig mer återkomma till hovet eller någonstans antyda något om en förbindelse med kungen så skulle han få hjälp att emigrera, denna gång till Tyskland. Han skulle få ett månatligt underhåll på runt 13 000 kronor i dagens penningvärde.
Haijby skrev på. Årsskiftet 1938-39 anlände han till Tyskland, då helt i Adolf Hitlers händer, en nation på språng in i andra världskriget. Efter en kort tid grips Kurt Haijby i Tyskland för två fall av otukt med minderåriga pojkar. I Gestapos Tyskland sändes homosexuella till koncentrationsläger.
Gestapo kontaktade Stockholm
Eftersom Haijby hade anlänt till Tyskland i ett arrangemang av Stockholms polischef hade Gestapo kontaktat Stockholm och frågat hur de skulle göra. Koncentrationsläger för otuktsmannen? Det är oklart vilka frestande tankar som genomfors polischefen, men beslutet blev att efter en tid i skyddshäkte i Berlin kunde Haijby sedan sändas tillbaka till Sverige.
Andra världskriget var nu i full gång. Väl på svensk mark igen förenades Haijby med makan Anna igen, hon hade inte följt med till Tyskland, och de drev krogen tillsammans igen.
Eftersom månadsbidragen för Tysklandsboendet nu var indraget behövde Haijby återigen mer kontanter. Han kontaktade då en journalist som var känd som skandalskrivare. Eftersom det var beredskapstider och allmän vaksamhet i samhället var journalistens telefon, kanske även Haijbys, avlyssnade.
Där kunde polisen höra hur Kurt Haijby planerar en nyckelroman i samarbete med journalisten om hela historien med kungen. Larmet går än en gång hos hovet. Polisen hämtar Haijby för en ny vistelse på Beckomberga ”för att minska den skada Haijby skulle kunna vålla riket”.
Han är där under maj och juni 1941, men verkar oftast ha varit på permission för att driva sin restaurang. Krogens sprittillstånd gick dock ut år 1945 och Stockholms polismästare meddelade att inget nytt tillstånd kunde beviljas på grund av Haijbys kriminella förflutna.
Drabbades av akut depression
Haijby drabbades då av akut depression och togs in på Södersjukhuset. Nu tar han upp idén med nyckelromanen igen. Och än en gång ringer larmklockorna hos hovet. Med advokatens hjälp utbetalas motsvarande 400 000 kronor för att ingen bok ska skrivas.
Haijby tog pengarna som ett slags rejält förskott och skrev sin bok. Boken får namnet Patrik Kajson går igen och trycks i en upplaga på 1 000 exemplar, färdigtryckt den 5 december 1947. Efter en blixtaktion i samverkan mellan överståthållaren Torsten Nothin, riksmarskalken Birger Ekeberg och justitieminister Herman Zetterberg inköptes hela upplagan och låstes in i polishuset.
“Vid hans ålder… så vital!”
Några få exemplar av boken kom dock ut, bland annat lästes den av Tage Erlander som fann boken tråkig och svårsmält. Då finansminister Ernst Wigforss hörde om beskyllningarna mot kungen ska han ha utropat: ”Vid hans ålder…så vital!”. Inköpet av böckerna hade bekostats delvis av hovet, men delvis också av fru Haijby, som nu började bli orolig för sin mans mentala hälsa.
År 1950 avled Gustaf V. Och nu gick Haijby till aktion ännu en gång. Han ville återköpa hela upplagan och sprida den i Stockholm. Det fanns ett visst sug efter boken, hade han förstått. Det hade nämligen kommit ut i media att en sådan bok var skriven. Det blev juridiskt omöjligt för polisen att hålla kvar upplagan eftersom inget åtal skett och inget brottsligt påståtts i boken. Inga namn nämndes heller, kungen beskrivs som ”den gamle herren”.
Haijbys bok om kungen såldes slut direkt
Med hjälp av hustrun återköptes upplagan. Den sålde snabbt slut när den landade på bokdiskarna. En ny upplaga kom 1952. Kurt Haijby skrev nu en rasande pamflett, med namnet Ett lysande följe, där han berättade om alla oförrätter som drabbat honom, hur han tvångsintagits på mentalsjukhus och så vidare.
Han berättade om hur ståthållaren Torsten Nothin hade spärrat in honom på mentalsjukhus och inte släppt ut honom förrän han skriftligt intygat att han inte haft sex med kungen. JK utredde nu ärendet men fann inte att något fel begåtts, ingen ämbetsman kunde åtalas för det som Haijby påtalat. Intagning på mentalsjukhus var ”medicinskt motiverat”, skrev JK.
Istället åtalades Kurt Haijby för utpressning. Under tiden hade författaren Vilhelm Moberg intresserat sig för ärendet och behandlingen av Haijby. Han ansåg att Haijbyaffären var “århundradets skandal” och han visar hur myndighetspersoner trollat med lagar och paragrafer för att få skandalen nedtystad.
Kurt Haijby begick självmord
Kurt Haijby ställdes inför rätta 1952, bakom lyckta dörrar i Stockholms rådhusrätt, men i Hovrätten blev det mesta offentligt. Domen i Stockholms rådhusrätt blev på åtta års straffarbete, men den sänktes följande år senare av hälsoskäl. Hans hustru Anna avled 1964 och året efteråt begick Kurt Haijby självmord. Han var då alldeles ensam. Hans avskedsbrev var ett telegram till en tidning och ett till advokaten Henning Sjöström.
Professor Gösta Rylander konstaterade i ett rättspsykiatriskt uttalande att Haijby inte led eller hade lidit av sinnessjukdom, men att han “begått de åtalade gärningarna under inflytande av en psykisk abnormalitet”. Polischefen och hovets höga herrar förklarade att ärendet var av politisk natur och att man måste handla därefter”. Polischefen Zetterqvist förklarade att “själv har jag endast betraktat mig som ett verkställande organ och sökt göra vad som på mig ankommit för att skydda ett viktigt statsintresse.”
Övertygad om att Haijby talade sanning
Var Kurt Haijbys påståenden sanna? Det finns inga konkreta bevis. Haijbys advokat Henning Sjöström var övertygad om att Haijby talade sanning och att han utsatts för ett rättsövergrepp. Det framkom i JK:s utredning att hovet hade gjort liknande utbetalningar till andra personer “för nådigt känt ändamål”.
Kungen kunde fått allt han ville ha
Tage Erlander verkar ha trott på anklagelserna. Författaren och historikern Stig Hadenius menar i sin Gustaf V-biografi att beskyllningarna inte kan bevisas och att tidpunkter som Haijby angett inte kan stämma. Stadsrådet Per Edvin Sköld frågar sig enligt Tage Erlanders memoarer. “Allt är säkert lögn. Kungen hade ju massor av möjligheter att få allt han ville ha. Varför skulle han då ha gett sig i lag med en skum typ som Haijby?”.
Samtidigt finns det vittnesmål från kammarvaktmästaren Nils Lantz som berättade att kungen hade haft förbindelser med två chaufförer, som hade pressat sig till kraftiga löneförhöjningar. Lantz skulle själv ha varit utsatt för otillbörliga närmanden. Men hur vet man att Lantz talade sanning?
Det har utkommit flera böcker om Haijby-affären, den senaste år 2008 av advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson. Deras roman Ers Majestäts olycklige Kurt, är en mycket välskriven och detaljrik bok som skildrar den homosexuella subkulturen som fanns i Stockholm vid den tiden och där man kunde se kungen och hans krets.
Ärendet tystades ner
Det finns många vittnesmål om det. Författarna är övertygade om att det som påstås är sant. De visar också hur den socialdemokratiska regeringen hjälpte till att tysta ner ärendet och hur de ansvariga ämbetsmännen, mest ståthållaren Torsten Nothin aldrig ställdes tills svars.
Foto: TT