Hemligheten bakom bortglömda ståldiademen

Kungliga smycken har i alla tider fascinerat oss. De är vackra, tidlösa och bär på en intressant historia. Det finns få saker som markerar stor fest bättre än en gnistrande ädelstenar och ståtliga diadem. Jag kommer under den här vinjetten, kungliga juvelskrin, att gräva djupt i skattkammaren och titta i juvelskrinen som tillhör våra kungliga damer. Det finns så mycket att lära och berätta!  I dag är det premiär och då vill jag bjuda på extra spännande läsning. Jag har fått en fråga från en av er, kära läsare, om de speciella ståldiademen som drottning Silvia och de svenska prinsessorna brukar bära.

Varför låg det stora och lilla ståldiademet så länge bortglömda på slottet innan drottning Silvia hittade dem?

Jag frågade Kristina af Klinteberg, fil.mag. och kulturvetare, som nyligen utkommit med boken Smycken som huvudsak, där man kan lära sig massor av intressanta saker om dessa hårsmycken och dessutom givetvis njuta av alla vackra bilder.

Visst blir smycken så mycket mer synliga när man sätter dem på huvudet som diadem, men det finns ett par anledningar till att sätta dem högt. Dels glittrar juveler bättre om de sitter eller hänger fritt och ljus kommer in från både fram- och baksidan, och dels hjälper de till att lysa upp rummet.

Den sista anledningen tänker vi kanske inte så ofta på i dag, men många av de största hårsmyckena är tillverkade i en tid innan elbelysningen fanns och stearinljusen var länge en väldigt dyr lyxvara. För att hjälpa till att sprida ljus och glans under mörka aftnar, ser vi i gamla interiörer frikostigt med speglar på väggarna och en stor mängd glasprismor i ljuskronorna.

Kallas stålgranater

Det är i den här salongsmiljön vi ska tänka oss de stora diademen. Men hade man inte mycket pengar till stearinljus, hade man troligen inte råd med stora, dyra juveler heller. Så vad gjorde man då? Människan har alltid varit uppfinningsrik och på 1800-talet ser vi en snabb utveckling i de material man använde och hur man behandlade dem. Till och med i de finaste kretsar letade man då och då nya, moderna material. Och när någon påtalade hur bra glans man kan få av stål, kläckte något ljushuvud idén att sätta stålnitar i smyckesgarnityr. Klokt formade och väl slipade och polerade blänker dessa stålsmycken nästan som diamanter. De kallas stålgranater eller stålpärlor, vilket visar att de genast liknades vid ädlare material. Men de är alltså helt skapade av människan och är inte alls dyrbara.

Kanske var det därför både det stora och lilla ståldiademet länge låg bortglömda på slottet innan drottning Silvia hittade dem? Värdefulla eller ej, de glittrar och sprider både ljus och glädje i de salonger de får vara med i. Och visst är det coolt att våra svenska kungliga damer gärna visar denna del av smyckeshistorien också, trots att de har så många mer dyrbara smycken?

Läsare, hör av er med era frågor!

Ni läsare är välkomna att höra av er med frågor.  Jag ser till att belysa dessa undringar med hjälp av våra bästa smyckesexperter i landet. Antingen kommenterar ni under den här artikeln eller så mejlar ni direkt till mig, [email protected]. Vi hörs!

Läs mer: Meghan lyxshoppar – Madeleine har en budgetgarderob i jämförelse

Foto: TT