Herman Lindqvist: ”Förr tog kungarna bara för sig”
Ordet apanage har latinska rötter och betyder egentligen ”att ge bröd”, men det skulle räcka för pålägg också och lite till. Idén uppstod i Frankrike under medeltiden för att de kungasöner som inte ärvde tronen inte skulle göra uppror.
De fick städer och landområden att försörja sig med. Så var det också i Sverige. Kungafamiljens medlemmar fick slott, städer och områden vars skatteinkomster skulle försörja dem. Sedan på 1700-talet uppstod traditionen att ständerna anslog en summa då och då till kungen och hans söner, fast det var inte någon fast inkomst.
Läs mer om Svensk Damtidnings stora undersökning:
Svenska folkets dom: ”De som syns offentligt ska ha apanage”
Johan T Lindwall: Smart drag av kungen att dela ut så många titlar
Kungligheternas tuffa dilemma: Kärleken eller titeln
Gustav III, som under kriget mot Ryssland, lät tillverka falska ryska rubler, gav i ett visst läge order om att falska svenska pengar och ett slags sedlar skulle prånglas ut eftersom han fick för lite pengar av riksdagen. Det blev ingen ordning för kungahuset förrän i början av 1800-talet. Närmare bestämt den 1 december 1809. Då bestämde rikets ständer att kungen skulle få en årlig kontant summa för sig och slotten han bodde i.
Sedan den dagen har det varit en ständig dragkamp mellan kungahuset och riksdagen om hur mycket pengar som ska anslås. Det var alltid bondeståndet som bromsade mest. Även kronprinsarna hade ett årligt anslag, men det var också under ständig debatt. Då blivande Karl XV gifte sig med den nederländska prinsessan Lovisa 1850 ville bondeståndet sänka kronprinsens apanage eftersom prinsessan ansågs komma från ett ytterst förmöget kungahus.
Bönderna föreslog dessutom att Lovisas familj kunde betala för utbyggnaden av järnvägen i landet. Svenska kungens apanage är ändå rätt blygsamt i dag, 14 kr per svensk invånare. Brittiska kungahuset får en halv miljard medan Luxemburgs storfurste får nöja sig med 8 miljoner kronor om året.