Herman Lindqvist: ”Relationen är bra – men retsam”
De svenska och norska kungafamiljerna är nära släkt och trivs tillsammans. Som många goda vänner brukar de ibland skoja och retas med varandra. För några år sedan var det stort svenskt norskt kungamöte i Stockholm. Eftersom jag hade hållit föredrag för kungligheterna på dagen var jag också bjuden till galamiddagen på kvällen på Stockholms slott. Efter banketten blev jag kallad till drottning Sonja:
”Hon vill berätta något” sa hovmarskalken och förde mig till en salong.
Där satt drottning Sonja i all sin galaglans. Hon log och pekade på sitt hår.
”Kan dere se diademen jeg har?”
”Jovisst sa jag, mycket vackert”.
”Det er dronning Desirées diadem!” uropade hon triumferat.
Så berättade hon att vid unionsupplösningen och den svensk-norska boskillnaden 1905 stannade en del värdeföremål på slottet i Oslo, bland annat detta fina diadem. Sonja berättade att varje gång hon möter svenskarna för fest försöker hon ha diademet med sig. Bara för att retas lite.
En gång då de vackra och ståtliga danska och norska kungajakterna låg förtöjda vid Skeppsbron, berättade kronprinsessan Victoria för mig, att hennes norska kungliga släktingar ropade. ”Nå Carl Gustaf hvor har du båten din?” Kungens lilla motorbåt låg då väl gömd ute vid Drottningholm. Någon svensk kungajakt har inte synts till sedan Oscar II:s dagar. ”HMS Drott” hette den och brukade segla med kungen och damer ur den göteborgska skeppsredarsocieteten längs Västkusten på somrarna.
Stämningen var en gång mycket spänd mellan de bägge nordiska kungafamiljerna. Det dröjde flera år efter kriget innan norske kungen kom till Stockholm. Norrmännen var länge bittra över att svenska regeringen inte ville låta den gamle norske kungen Håkon VII och kronprins Olav fritt passera genom Sverige på flykt undan de tyska bombningarna. Nu är allt detta glömt. Nu är stämningen hjärtlig, om än kanske lite retsam ibland.