Historien om när Strindberg ville störta Oscar II

August Strindberg brukade säga om sig själv “Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet!”. Strindbergs vrede var inte bara en eld – den var som en svetslåga och större delen av sitt liv var han i vild kamp med såväl kultureliten som rikets makthavare. I synnerhet kungahuset.

I december 1884 gick han så långt att han ville spränga Oscar II i luften! I ett brev till sin kollega, den norske författaren Jonas Lie, ritade Strindberg själv en skiss över hur bomben skulle placeras under kungen. Han berättar om detta, men också om vad som skulle hända med Sverige då bomben kreverat. En nationalregering skulle utses, och nya lagar skrivas.

Strindberg hade en planritning över slottet och visste var minor kunde placeras ut. Han berättar även att då han var på ett kort besök i Stockholm strax innan var han övervakad av detektiver vart han gick i huvudstaden. Han hade umgåtts med unga radikaler. Strindberg eldade vidare och skrev också att det bara var med hänsyn till att han var gift och hade barn som dynastin Bernadotte fick fortsätta att leva.

Strindberg varnades av författarkollegan

Jonas Lie tog hotelserna mot kungen på djupaste allvar och varnade Strindberg i ett svarsbrev två dagar senare. Men Strindbergs hotelser var inte seriösa. Brevet var ett sätt för honom att uttrycka sin väldiga ilska mot kungen, men så långt som till mord skulle han nog inte gå. Inte fysiskt mord, men självklart med bläck och penna. Inte ens det var dock riskfritt i dåtidens Sverige.

Att smäda konungen var ytterst riskabelt. Hade teckningen med attentatsplanen kommit ut är det troligt att Strindberg hade åtalats för terrorplanering, mordförsök, konspiration och högförräderi. Det var dödsstraff för sådana brott på den tiden.

Augusts ilska mot kungahuset nådde sin höjdpunkt 1884, beroende på att just detta år blev han åtalad för “hädelse emot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Det var också farliga saker på 1880-talet. Strindberg menar att det var kungen, Oscar II, som låg bakom åtalet eller möjligtvis hans gemål, den djupt troende drottning Sofia.

Kung Oscar var inte så särskilt religiös men han tyckte personligen illa om Strindberg och hade gjort så i många år. Han avskydde Strindberg för dennes återkommande kritik och hat mot aristokratin. Strindberg tyckte i sin tur mycket illa om etablissemanget över huvud taget.

Oscar stormade mot nästan allt som Strindberg skrev, exempelvis Röda rummet (1879), Det nya riket (1882) och Giftas (1884). Den sistnämnda hade Strindberg skrivit på en månad.

Strindberg skickade novellerna till Bonniers

I ett brev till Bonners förvarande han: “Jag bereder på ännu en gång, att den blir grym, ful, vacker, poetisk, prosaisk, sentimental, rå, otäck, fin – alldeles som livet är”. Han läste inte ens själv igenom novellerna utan postade dem undan för undan: “Jag törs inte läsa igenom mitt manuskript, ty då äcklar det mig så att jag kan stanna mitt i.”

Novellsamlingen Giftas, med underrubriken Tolv äktenskapshistorier, utlöste en allvarlig kris. I novellen Dygdens lön kommer Strindberg in på nattvarden vid en konfirmation. Han menar att det var rent bedrägeri att under gudstjänsten se brödet och vinet som Jesu kropp och blod eftersom vinet var “Högstedts Piccadon á 65 öre flaskan” och brödet var “Lettströms majsoblat á 1 kr skålpundet”.

Strindberg skrev att vinet och brödet “vilka av prästen utgåvos för att vara från för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod”. Det är bara tre rader lite i förbifarten, men de väckte stort uppseende 1884.

Detta togs som ett oerhört fräckt angrepp på kyrkan och dess lära. Många var mycket upprörda, det blev omedelbart åtal och boken beslagtogs. Novellerna innehöll mycket annat upprörande angående kvinnor, kvinnoemancipationen och äktenskap. Strindberg erbjöd sig själv att “stryka alla fula ord såvida de ej visa sig bli nödvändiga”. Bonniers hittade sjutton ställen som var olämpliga.

Författaren mildrade fyra av dem. Han lät stryka orden “hor”, “gatlortar” och “luder” samt uttrycket “snuska ner sig. Kritiken var hård. Många av hans gamla vänner bröt med honom för alltid, som Bjørnstjerne Bjørnson. Strindberg kallade honom då en “andlig kannibal”. Och Bjørnson skrev att Strindberg gav “sängen en alldeles för bred plats i samlivet”.

Strindberg var själv just då bosatt i Schweiz med sin fru Siri von Essen och deras barn. Bonniers förlag övertalade honom att komma till Stockholm för rättegången. Han hade varnats för att han kunde bli häktad redan i Malmö. Det blev istället en resa i triumf, för vi Centralstationen i Stockholm möttes Strindberg av över tusen hurrande anhängare.

August Strindberg fick stående ovationer

På kvällen var han närvarande då hans pjäs Lycko-Pers resa skulle uppföras på Nya teatern. Han hälsades med stående ovationer då han gjorde entré och han ropades upp på scenen inte mindre än åtta gånger och smyckades med lagerkrans.

Rättegången inleddes dagen därpå, men det var inte slutförd förrän tre veckor senare. Strindberg frikändes. En jublande folkmassa väntande utanför Stockholms rådhusrätt och följde författaren till Grand Hotel där man firade festen med en festbankett.

Vidd Norrbro hade sällskapet mött Oscar II, som gjorde en “egendomlig min”, enligt ögonvittnet hovmannen Fritz von Dardel. Nästa dag återvände Strindberg till Schweiz via Malmö, där “200 personer, till större delen fruntimmer” uppvaktade honom med blommor, kunde man läsa i Ny Svensk Tidskrift.

Demonstrationer både för och emot Strindberg

I Uppsala blev det häftiga demonstrationer både för och emot Strindberg och det hade hurrats för drottning Sofia. Processen väckte enorm uppståndelse. Bonniers förlag fick anonyma brev med hot om “stryk på mörka gator”. Tusentals artiklar, insändare och notiser publicerades och flera broschyrer utgavs.

Boken sålde slut på några dagar. Strindberg ville ge ut en ny upplaga, men Bonniers vågade inte göra det utan att stryka det mest kontroversiella raderna. Zacharias Topelius, en av Bonniers mest sålda författare, hotade med att lämna förlaget om Giftas gavs ut på nytt i oförändrat skick.

Boken utkom året efteråt, anonymt och under stort hemlighetsmakeri. I tidningarna utpekades allmänt drottning Sofia av Nassau som den som låg bakom åtalet. Strindberg uttalar sig mycket respektlös om såväl “Bernadotte” som “Nassau” i novellen Dygdens lön.

En av huvudpersonerna i boken, med förnamnet Sophia, kan uppfattas som en elak karikatyr av den välgörande drottningen som var beskyddarinna av flera humanitära organisationer. En del litteraturforskare menar att drottningen trots allt var oskyldig. Det kan ha varit Oscar II. Han avskydde ju, som sagt, Strindberg sedan lång tid tillbaka.

“Som krypa fram likt ohyra”

Kungen, som hade egna diktatorambitioner, skriver i ett brev till Snoilsky: “O vad jag föraktar alla dessa Strindbergare och Bjørnsonare och än mera alla dessa underhaltiga efterhärmare, som krypa likt ohyra fram ur springorna på nutidens realistiska brädpalatser”.

I ett annat brev skriver han: “Något verstyggligare än Strindbergs sista så kallade dikthäfte har jag aldrig sett! Hans h-a till sångmö dricker, tvår sig och bestänker alla som hon når med grön-brunaste rännstensliquidium, samt hånler över de fåfänga försöken att därmed bli ren och otörstig”.