Intervju med Daniel: ”Jag fick livet tillbaka, det blir inte finare än så!”
Tacksamhet. Hopp. Och allvar. Det är orden för dagen.
Den här eftermiddagen har prins Daniel tillbringat på den transplantationskirurgiska kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Det är 10 år sedan han själv fick en ny njure av sin pappa och nu träffade han bland annat överläkaren Lars Wennberg som var med i teamet den gången. Men också flera patienter som gått igenom samma sak som han själv.
Vad väcker det för tankar hos prinsen att vara tillbaka här på sjukhuset igen, efter de här åren?
– Ja det är en bra fråga… Det är väldigt mycket tankar som väcks. Jag känner en stor tacksamhet. Och jag blir påmind igen om vilken tur jag har haft. Och vilken livsförändrande sak det här med donationer är. Det är det finaste man kan ge. Att ge någon livet tillbaka, det blir inte finare än så. Med lite distans ser man storheten i vad det innebär.
– Det är ju lite djävulskt med njursjukdom, att den smyger sig på en. Man tänker inte på det. Men sen när man får ett nytt organ är det som att man är 20 år yngre, det är helt otroligt.
– Jag var väldigt sjuk under en väldigt kort period. Det finns de som går i dialys i flera år och lider, och till och med avlider, så jag har haft en väldigt tur.
– Det har varit tio fantastiska år sedan donationen och jag tänker inte på den varje dag, men väldigt ofta. Och jag är otroligt tacksam gentemot min pappa och gentemot sjukvården som har kommit så långt och gör det här så bra.
– Nu delar jag någonting speciellt med pappa, ja även med min mamma, hon var ju med här på sjukhuset och var ju väldigt orolig inför att hennes man och son skulle gå igenom en sådan här sak och hur skulle det sluta. Så jag tror att vi kanske som familj har blivit ännu mer tighta.
Har prinsen någon uppmaning till svenska folket, vad gäller donationsfrågan?
– Man måste ställa sig frågan: är jag villig att ta emot ett organ, ja då måste svaret vara lätt, då måste man vara villig att ge också. Och då måste man tydligt säga till sina nära och kära att man vill det, i den händelse man skulle omkomma i en olycka eller så. Eller att man går in och signar sig i donationsregistret, för då vet man.
Lyfter den livsviktiga frågan – 10 år efter sitt eget njurbyte
– Viljan är god, 85 procent av svenska folket vill donera, men det är bara 15 procent som har registrerat sig i donationsregistret. Så det finns en skillnad mellan vad man vill och vad man gör. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man tar ställning. Och som vi har hört här i dag, man kan rädda upp till åtta liv om man är villig att donera. Så det ska man vara!
– Jag träffade ett par från Belgien i går, och där måste man säga aktivt om man inte vill donera. Och det känns ju ganska logiskt.
Hur mår du i dag?
– Jag mår jättebra! Och pappa också. Det enda är väl att jag har väl fått en och annan häl för mycket på mig i natt, det blir ju så med små barn i sängen som ligger och rör sig, men annars är jag pigg! Och jag reser ju och flänger och far, så det är ju inga 40 timmar i veckan, jag utsätter mig själv för mycket stress och ganska hårt arbete, och ändå funkar det så bra.
– Pappa brukar skoja med mig och säga ”jag förstår att du är pigg med den kvalitetsnjuren”. Ja vi får se om jag behöver en till brukar jag säga då. Man måste kunna skämta om det också!
Fakta/STEP-programmet
Under besöket fick prins Daniel höra mer om njurbytesprogrammet STEP, vars syfte är att möjliggöra njurbyten mellan medicinskt accepterade, men immunologiskt inkompatibla, donator-mottagare-par. På så sätt kan en donator som önskar hjälpa en njursjuk närstående donera sin njure anonymt till en annan, okänd njursjuk individ. I utbyte får den närstående istället en njure från en annan mottagares njurdonator. Njurbyten kan ske mellan två eller fler deltagande par.
Den nödvändiga databasen för att utreda immunologisk kompatibilitet har utvecklats av Ragnar Källén medan matchningsalgoritmen har utvecklats av professor Tommy Andersson på Nationalekonomiska institutionen, Lunds Universitet.
Foto: Jonas Ekströmer/TT.