Johan T Lindwall om Elizabeths begravning – och Charles agerande i kyrkan: "Jag ryser"
Drottning Elizabeth har förts till sin sista vila. Nu delar Svensk Damtidnings chefredaktör Johan T Lindwall med sig av sina tankar kring begravningen som berört hela världen.
De två tysta minuterna. De sa allt. Det var som att hon för ett ögonblick kom tillbaka. Vi alla ville ta farväl av hela världens drottning. Vila i frid älskade Elizabeth II. Nu är du och Philip återförenade i evigheten.
Jag är fortfarande tagen när jag skriver de här raderna. Så otroligt pampigt och samtidigt enkelt. När drottning Elizabeth las till sista vilan stannade inte Storbritannien upp – utan en hel värld.
Uppe vid Westminster Hall väntade familjen på att kistan skulle bäras ut och när den sattes på katafalken, vagnen som drog kistan, var det knäpptyst i London och hela nationen. Bakom katafalken på väg till Westminster Abbey gick Charles, numera Charles III, med sina syskon och bakom barnen prins William och prins Harry. Senast vi såg något liknande var för 25 år sedan när framlidna prinsessan Diana begravdes. Nu gick bröderna än en gång, sida vid sida, men den här gången för att ta farväl av sin älskade farmor.
Katafalken drogs av 142 matroser från Royal Navy, en begravningstradition som är över 100 år gammal i Storbritannien. Inne i Westminster Abbey var kungligheter och statsöverhuvuden samlade från hela världen. Vår kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia hade hedersplatserna framme vid kistan – rakt framför kung Charles III och hans drottninggemål Camilla.
På kistan fanns bara en enkel bukett, rosmarin, myrten och rosor – identiskt med drottningens bröllopsbukett 1947 med prins Philip. I buketten ett vitt kort med en sista hälsning från sonen Charles: ”In loving and devoted memory”, I kärleksfullt och hängivet minne.
"Ett sista farväl"
Vi var många som följde drottningens sista färd mot vila och många saker berörde oss under begravningen. Men det starkaste var nog utan tvekan den trumpetfanfar som inledde de två tysta minuterna inne i kyrkan. Aldrig tidigare har väl en tystnad varit mer talande. Jag ryser när jag tänker på det. Det var som att drottningens själ kom där och då in i kyrkan på besök för att ta ett sista farväl. Sedan försvann hon i väg. Men hon var där en kort stund. Kung Charles III kämpade mot tårarna under nationalsången. Nu för första gången var ”God save the Queen” utbytt mot ”God save the King”.
När sedan stoftet av framlidna drottningen rullade ut från London kantades gatorna av över en miljon människor – alla ville ta sitt sista farväl av den som de hade kommit att älska under så många år. Nu var tystnaden utbytt mot folk som applåderade och skrek när begravningsprocessionen passerade dem. Det var deras sätt att visa sin respekt och uppskattning till framlidna drottningen.
Nu ska Elizabeth äntligen få vila sida vid sida med sin älskade Philip i St Georgekapellet på slottet Windsor. De har funnit varandra igen i evigheten och här står vi kvar och sörjer en drottning. Hon må vara borta, men minnet kommer alltid leva kvar. Elizabeth var utan tvekan drottningarnas drottning. Det kommer aldrig någonsin att komma någon som hon igen i det här jordelivet.
Tack för allt. Vila nu i frid.