Journalisten Elisabet Höglund om sin syster: "Skulden bär jag för alltid"
👑 Skulden hon bär med sig över sin syster
👑 Tuffa uppväxten
👑 Nya boken
👑 Hur hon och mannen Bosse hanterar vardagen
Elisabet Höglund fingrar på den viktigaste boken hon har skrivit, ”Skulden jag bär på”. Om hur livet blev så fundamentalt olika för henne och hennes syster Birgitta, trots samma gener och uppväxtmiljö. Elisabeth, med sin karriär som politisk reporter, konstnär och med flertalet medaljer inom cykelsporten. Och så hennes syster Birgitta, som var bångstyrig, led av sjukdomar och diagnoser, inte klarade av att ta hand om sig själv eller sin dotter och dog ensam. Hur förfärligt hennes sista år var visste ingen förrän efter hennes död. En död som tynger samveten.
Elisabet pratar lågmält men innebörden är glasklar.
– Boken är ett nutida samhällsdokument, ett viktigt sådant för Birgitta lämnades att dö trots att myndigheterna kände till hennes situation.
“Alla i min familj hatade varandra”
Systrarnas gemensamma uppväxt beskriver Elisabeth som fin men ofta svår. Birgitta var aggressiv, besvärlig, ombytlig, elak, opålitlig och hade inlärningssvårigheter i skolan. Hon mobbades svårt, Elisabet också. Båda vistades bitvis på barnhem och Birgitta även på barnpsyk. Men någonstans fann ändå systrarna varandra, de hade styrkan i att vara två.
– Vi var två döttrar i en dysfunktionell familj. Morfar hängde sig, morbror blev intagen på psyket och mamma var viljestark men neurotisk. Pappa var konstnärlig och mer vek. Alla i min familj hatade varandra men Birgitta föddes in i ett helvete som varade livet ut.
Elisabet säger det utan omsvep. De båda systrarna fick höra av sin mamma att det var deras fel att hon inte kom någon vart i livet. Hon avskydde att vara hemmafru och la hela skulden på sina barn. Dessutom favoriserade pappan Elisabet och han och Birgitta var ständigt i bråk.
– Jag minns att Birgitta en gång frågade; ”men varför är du så elak mot mig, jag är ju i alla fall din dotter!” Då svarade han; ”Jag har bara en dotter!” Om det faktiskt stämde, och mamma varit otrogen, var det inget någon talade om för oss. Fasaden utåt var viktigare än allt.
Elisabet tycker att hon ärvt de bästa sidorna av föräldrarna – kämparglöden och konstnärligheten. Hennes syster ärvde de sämre sidorna och det enda de riktigt hade gemensamt var att de målade otroligt lika och hade väldigt lika röster.
– Vissa bryts ner i en sån familj, andra går starkare ur det. Jag har rest mig ur det här.
Det gjorde inte hennes syster. Efter en tids psykiatrisk vård tillfrisknade hon, träffade en man, gifte sig, fick en dotter och ett vanligt jobb.
Fram tills Birgitta fick artros på 1990-talet var hon en skicklig pianist och violinist med musikelever. Men när fingrarna krökte sig så hon inte kunde spela mer drog hon sig undan. Då hade man och dotter redan lämnat henne.
– Ja, visst var hon svår, säger Elisabet och nickar. Hon isolerade sig från allt och alla.
När det började gå utför ville hon inte släppa in någon för att visa hur illa ställt det var med hemmet och hygienen. Så hon öppnade aldrig dörren, gick aldrig ut och ignorerade telefonen. Hemtjänst som levererade mat fick hänga det utanför dörren.
Fram till 2015 hade Elisabet och Birgitta regelbunden kontakt. I januari två år senare avled Birgitta.
Trodde inte sina ögon
Efter begravningen åkte Elisabet och hennes man Bosse till Birgittas hus utanför Falkenberg. När de öppnade dörren insåg de chockade hur Birgitta levt under sina sista fem år i livet. Det fanns ingen värme, inga fungerande lampor och lukten som slog emot dem av sopor, avlopp och urin var kväljande. I bottenvåningens hall, kök och vardagsrum låg högar med sopor, kläder och papper i en fruktansvärd röra.
– Det såg ut som en riktig knarkarkvart. Hon kunde ju inte gå ordentligt sedan 2012, hon kom inte ens upp i sin egen trapp, berättar Elisabet.
Från den dagen hon inte längre kom upp på övervåningen började den riktiga misären. Där uppe låg både badrum, toalett och sovrum.
– Hon hade ansökt från kommunen om att få installerat en hiss till övervåningen, en handikapp-ramp vid entrén och färdtjänst så hon kunde ta sig någonstans ibland.
– Hon fick avslag på allt, berättar Elisabeth allvarligt.
Under sina sista fem år sov Birgitta i en stor läderfåtölj i köket. För att ta sig runt gick hon med en stol framför sig. Hon duschade inte på fem år och kom inte upp till toaletten på andra vången. Istället använde hon en tunna i hallen som toalett.
– Hon bodde i en stank, röra, kyla och misär som närmast är obeskrivlig.
I röran hittades en toapappersrulle som Birgitta använt som dagbok. Där stod bland annat; ”Jag är så sjuk, jag är så ensam, jag fryser.”
– Hon ville visa kommunen att hon klarade sig själv. Hon hatade kommunen efter avslagen och sa att ”jag ska aldrig mer be dem om hjälp”. Det gjorde hon inte heller.
När hemtjänst väl upptäckte att föregående matpåse inte plockats in fick polis bryta upp dörren. Birgitta hittades medvetslös i fåtöljen. Alldeles blå. Med variga, blödande bensår, kallbrand,diabetes, njursvikt, hjärtproblem, blodförgiftning och var totalt uttorkad.
– De fick skrubba henne två gånger med såpa för att sanera bort fem års smuts och intorkad avföring. Hon dog dagen därpå, fredagen den 13:e.
Hon ryser till lite när hon inser vilken dag det var.
– Den här skulden, den bär jag för alltid. Hur kunde min syster dö så här? De sista två veckorna hade hon levt på chips, coca-cola och sex veckor gammal julskinka.
– Detta är en social skandal i välfärdslandet Sverige. Hon var besvärlig, inbilsk och isolerade sig. Det fråntar inte samhället ansvaret för den vård man behöver. Ingen ska behöva dö, eller leva, så här.
”Detta är första gången jag lägger skulden på mig själv”
Kommunens svar var att hennes syster inte svarade i telefon när de försökte nå henne.
– Kommunen tyckte inte att man kan tvinga sig på folk som inte vill, men i detta fall skulle hon ju ha tvångsvårdats. Nu dog hon istället alldeles ensam i en misär utan dess like.
– Jag kunde aldrig tro att detta kunde hända i välfärds-Sverige. Jag har JO-anmält kommunen, men de friades.
Elisabeth tycker att hon lärt sig massor under arbetet med boken, även om det bitvis varit mycket smärtsamt.
– Detta är första gången jag på riktigt lägger skulden på mig själv.
Förlagskollegorna runt bordet där vi sitter försöker lindra hennes samvete, men hon står fast. Man kan förstå henne.
– Jag hade kunnat göra mer. Bosse är ju snickare, vi hade kunnat fixa den där hissen och snickrat en handikapp-ramp. Varför gjorde vi inte det?
”Jag kämpade för att själv överleva”
Själv fick Birgitta cancer 2011 och blev svår sjuk. Dessutom bodde de 60 mil ifrån varandra. Det är inget försvar, men kanske en förklaring.
– Jag kämpade för att överleva själv. Även om hon inte svarade i telefon eller öppnade brev hade jag kunnat kolla hur hon hade det. Om jag hade åkt ner hade hon kanske öppnat för mig, säger hon och ser frågande på oss.
Det sliter i henne. Hon plockar förstrött med sin bluskant.
– Jag har kämpat, gråtit och lärt mig att inte skygga från eget ansvar. Men jag har slutat tro på politikernas löften om samhällets ansvar.
Detta och uppväxten har påverkat Elisabets livssyn. Hon litar inte på många och har ett stort behov av självständighet. I sitt eget äktenskap går den som en röd tråd. Hon äger alla de tre husen och hon och Bosse delar inte ekonomi.
– Jag skulle hämta en ny racer idag. Den kostade 44.000 kr. Säg inget till Bosse, säger hon skämtsamt.
Cyklingen har varit ett livsintresse och den privata samlingen är stor.
– Jag köper för många racercyklar. Jag har två i Spanien, två hemma, en på landet, en cykeltrainer inomhus, en mountainbike… Hon räknar på fingrarna.
Sportintresset är påtagligt men inget hon och maken delar. De delar livet och katten Sigrid.
– Jag är jättesnäll mot Bosse. Vi bråkar aldrig. Jag skulle kunna gräla på Bosse jämt, det finns alltid något man irriteras över. Men då skulle vi ju aldrig ha några roliga stunder. Blir man arg är det bättre att ge sig ut på cykeln istället. Det finns inget som är så aggressionslösande som motion. Efter det orkar man ju inte gräla, skrattar hon.
Hon tror att barndomen delvis har gjort henne driven, att komma vidare, att klara sig själv. Men överallt lurar prestationsångesten.
– Ask me! Den är alltid där! Men jag tävlar bara mot mig själv. Jag har inga barn, men jag vill göra avtryck i form av böcker och annat. Jag vill prestera, livet är för kort. Det har jag alltid känt. Det är tydligare nu när tiden faktiskt är begränsad, men jag måste fortfarande förverkliga mig själv hela tiden.
foto: IBL, TT
FAKTARUTA
Namn: Elisabet Höglund
Familj: Maken Bosse Karlsson, katten Sigrid
Ålder: Född 1944, 74 år
Bor: Timmerhus i Tungelsta, sommarhus i Bergslagen, lägenhet i Spanien
Gör: Journalist, författare, bloggare, konstnär, före detta tävlingscyklist
Aktuell med: Boken ”Skulden jag bär på – två systrar, två världar”
Otippat om Elisabet: Har under 20 i handicap i golf (19,5)
Elisabet i tre ord: Ambitiös. Handlingskraftig. Envis.
Gör henne handlingsförlamad: Att byta bildäck och musikfrågor i På Spåret.
Största last: Kläder! Jag köper alldeles för mycket!
Vill bli bättre på: Att hålla kontakten med mina vänner.