Marianne Bernadotte: "För mig var teatern på liv och död"
I en öppenhjärtig intervju berättar Dramaten-legendaren om:
✔︎ Så träffade hon kärleken i kungasonen
✔︎ Relationen till Ingmar Bergman: ”Hypnotisk”
✔︎ Tomrummet efter teatern
I 11 år var Dramaten grevinnan Marianne Bernadottes andra hem. Efter giftermålet med Sigvard Bernadotte lämnade hon dock scenen för ett stillsammare liv. Men längtan till teatern har aldrig lämnat Marianne, det blir alldeles tydligt när Svensk Dam besöker nationalscenen tillsammans med henne.
Hon tar sceningången in på Dramaten.
– Jag hör ju hemma här, säger Marianne Bernadotte, 94, som om det vore den naturligaste sak i världen.
Här är den kungliga familjens Grand Old Lady välbekant även om hon hette Marianne Lindberg på den tiden. Hennes steg får en särskild svikt när hon nämner sitt flicknamn för personalen vid entrén. Som om alla gångna decennier suddas ut och Marianne främst är skådespelerska på Kungliga Dramatiska Teatern.
En våning upp, på Café Pauli, öppnar man speciellt för den kända aktrisen. Marianne Lindberg var bara 21 år när hon började på teaterns elevskola, uppfylld av att viga sitt liv åt konsten. Hon hyllades för sina rollgestaltningar från första stund och är den äldsta som finns kvar av Ingmar Bergmans skådespelare.
– Åh, Runda rummet, säger Marianne njutningsfullt och låter blicken glida hemtamt över väggmålningarna.Hon berättar att de brukade repetera här och tiden mellan då och nu känns väldigt kort. Marianne minns balettlektionerna, allvaret och den totala hängivenheten. Så säger hon med ens att hon våndas över att hon inte stannade längre vid Dramaten och återgäldade mer till Thalia, teatergudinnan i den grekiska mytologin, ni vet. Marianne var för övrigt den enda i sin kull som fick fast anställning efter elevtiden.– Mitt hjärta finns ju här, betonar hon och tillägger med allvarsam glöd att hennes tillvaro på Dramaten var på liv och död och att hon tillbringade elva år här.plus_iconMarianne Bernadotte strålade i klänning från Balmain på diplomatfestLäs mer
En hyllning till Inga Tidblad
Första gången Marianne Bernadotte stod på stora scenen var 1946 då hon gestaltade Ariel i en hyllning till Inga Tidblad, som i ungdomen debuterat i samma roll. Marianne lyser upp vid minnet. Det känns speciellt att sitta här med henne, med öppen dörr mot marmorfoajén.
Hon har arbetat med alla de stora och talar vardagligt om Alf Sjöberg, Olof Molander och Mimi Pollack för att nämna några av de alltmer bortglömda regissörerna. Marianne har spelat mot Anders de Wahl, Inga Tidblad och jämnåriga Jarl Kulle. De kysstes massor av gånger på scenen, hon och Jarl, både innerligt och kyskt beroende på rollerna. Men närmast av alla stod hon Allan Edwall.
– Det fanns ett konstnärligt syskonskap mellan oss, vi spelade till och med bror och syster i en skolpjäs, Harlekino och Harlekina, som Elise Fisher, Ingmar Bergmans första fru skrivit. Man kunde ana Allans själ, förklarar hon och avslöjar att de hade en teaterförälskelse. Den gick inte att undgå, det ligger i själva yrket, tillstår hon med ett mjukt leende.
– Men jag var gift och dessutom en flicka som höll på mig. Hade vi inlett något så hade det blivit livsfarligt, för känslorna mellan oss var av det slaget.
Marianne gifte sig 1948 med uppfinnaren Gabriel Tchang och fick tre barn på fem år. Robert, Richard och dottern Marielle, den enda som nu lever. Lille Richard fick aldrig växa upp, han avled i komplikationerna av kikhostevaccination, bara ett år och några månader gammal. Den kväll han dog stod Marianne på scenen, men hon hann hem till honom innan han somnade in. Och hon gick i princip raka vägen från hans begravning till Dramaten för ännu en föreställning. Det var aldrig någon diskussion om saken och rollerna krävde det.– Villkoren var omänskliga, säger hon med tårar som långsamt rinner utmed kinderna.Bildextra! Se alla bilder på Victoria och Marianne från MillesgårdenLäs mer
– När man var mitt uppe i det så tänkte man inte, pliktskyldigheten var så stark. Det var en ändlös och plågsam period.
Marianne stod för försörjningen
Dessutom stod Marianne för familjens försörjning och var väl insatt i vikten av att arbeta. Hon beundrar fortfarande sin mamma som skapade en hållbar tillvaro som ensamstående förälder och gav Marianne och hennes lillebror en god uppväxt. Fadern försvann mer eller mindre ur deras liv när Marianne var tio år. Men när han väl dök upp så var det fest, lite av samma verklighetsflykt teatern erbjuder.
– I den mån jag har någon konstnärlig ådra så kommer den från honom, säger hon ödmjukt.
Ingmar Bergman var ingen demon
Hur var det att jobba med Ingmar Bergman?– Vi fick en underbar kontakt! Han var okonventionell och hade en hypnotisk förmåga på oss skådespelare. Och någon demon var han då rakt inte där han satt i sin basker.– Jag hade tröttnat på att spela vackra flickor och i Ingmars regi fick jag äntligen gestalta en ung kvinna som man kunde gå in i själen på.Hon tillägger i förbifarten att den nötta baskern skulle ha mått bra av en tvätt.I samband med Dramatens ombyggnad i slutet av 1950-talet reste Marianne landet runt med Riksteatern. Hon längtade ständigt hem till barnen och var outsägligt trött och sliten efter alla år då hon arbetat i stort sett utan uppehåll. Dessutom började äktenskapet knaka i fogarna. Påfrestningarna blev alltför stora.Marianne Bernadotte skapar egna rubriker i New YorkLäs mer
Det var då blixten slog ned – hon och kungasonen och formgivaren Sigvard Bernadotte förälskade sig ohjälpligt i varandra en sommarkväll i Båstad 1957. Sedan den stunden var det de för evigt, vilket förde med sig att Marianne kom att lämna teatern.
– Sigvard ville ha en fru att äta middag med om kvällarna, det klargjorde han från början och då kunde jag inte stå på scenen. Jag fick ju välja.
– Men det behövdes mycket kärlek för att fylla tomrummet efter teatern, säger hon.
Och tänk, jag har nog aldrig hört så mångbottnade ord uttalas ens i det här huset.
◼️ ◼️ ◼️
Född: I Helsingborg 1924.
Familj: Dottern Marielle Lagergren, fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Gör: Tidigare Dramatenstjärna, filantrop och medicine hedersdoktor i Bologna och Karolinska Institutet i Solna.
Foto: Cecilia Liljeton, Jonas Hessman, TT