Märtha Louise om sin barndom: "Jag hade ingen rätt att må dåligt"

Prinsessan Märtha Louise föddes in i en roll med både privilegier och förpliktelser. I boken “Sensitiva barn” som är skriven av henne och Elisabeth Nordeng, berättar hon att hon ofta grät som barn, ofta när hon var med sina älskade hästar. Hon var rädd för att inte duga och att inte leva upp till det folk förväntade sig av henne, och hon tyckte ibland att det var svårt att uppträda på en mängd olika offentliga uppdrag.

I boken skriver hon bland annat om sina känslor kring den 17 maj, den norska nationaldagen, vid Skagum – den norska kungafamiljens privata egendom och kronprinsresidens.

”Märtha väcktes alltid av kanonerna på Skaugum klockan sju på morgonen den 17 maj. Då var det bara att skynda sig. Hon visste att det skulle bli en lång och jobbig dag för henne och hon hade ingen tid att förlora på morgonen. Håret skulle lockas och folkdräkten tas på. Klockan åtta måste de stå klara på trappan och vinka till de första barnen i tåget.”

Mådde inte bra

Trots att hon, med egna ord, var “prinsessa i världens bästa land”, mådde hon inte bra.

– Jag hade allt. Jag hade ingen rätt att må dåligt, säger hon i en intervju med Dagens Nyheter.

– Min verklighet var inte som mina vänners. Det var mycket mer press, mycket mer vara tillsammans med vuxna, mycket mer medverka på olika saker.

Märtha Louise misstänkte ibland att det var något fel på henne eftersom hon ofta inte orkade med de sociala situationer som kom i hennes roll, och hon tvivlade mycket på sig själv. Hon led också av det stora pressuppbådet och också under hela skolgången av att inte kunna smälta in som vanliga barn. I boken står det att hon “kompenserade genom att var normal, supersnäll och uppoffrande”.

– Jag utplånade mig själv helt i tonåren, försökte bara vara alla andra till lags tills jag tappade bort mig själv.

Ridningen blev räddningen

När Märtha Louise var 17 år mådde hon så dåligt att hon egentligen hade behövt gå till en psykolog, men berättar i boken att hon var rädd att terapeuten skulle föra vidare det hon sa.

”Jag visste aldrig säkert vem som högg mig i ryggen, vem som sålde information om mig till pressen och vem som stod i buskarna och fotograferade mig, mina vänner eller min pojkvän.”

”Samtidigt visste jag ju hur privilegierad jag var. Jag hade ingen rätt att vara ledsen. Jag har haft otroligt dåligt samvete för att jag känt mig nedstämd trots att jag är så privilegierad. Prinsessa i världens bästa land. Vad skulle andra människor säga om de visste att jag tyckte att jag hade det jobbigt?”, skriver hon i boken.

Räddningen blev till slut hästarna som varken skvallrade eller dömde henne.

– Antingen var människor överpositiva mot mig eller så var de avståndstagande. Ingen var neutral. Men i stallet slapp jag särbehandling. Hästen visste inte om jag var prinsessa eller inte, säger hon i intervjun med DN.

Foto: TT