Prinsessan Christina i stor intervju om nya boken: "En gåva till mina barnbarn"

Prinsessan Christina debuterar som författare med en bok om sitt älskade Drottningholm. Slottet där hon dansat brudvals och firat så många jular.

I “Dagar på Drottningholm” berättar hon om både sorger och skimmer, som den sista julen hennes pappa levde och om gnistrande fester i slottets magnifika salar.

– Jag fick ett förslag jag inte kunde motstå, säger Christina om den personliga boken som är fylld av fängslande svensk historia och vackra fotografier.

Journalisten Carl Otto Werkelid är medförfattare och betonar att Christina är en fantastisk berättare. Hon är ju dessutom en av de få som verkligen har upplevt slottet från insidan.

Prinsessan berättar att hon suttit i knä på Gustaf V, som i sin tur suttit i knä på drottning Desirée – som på 1700-talet var förlovad med Napoleon!

– Men i ärlighetens namn var farfars fars knä ganska benigt och hårt, säger hon med ett litet leende och tillägger att det fanns skönare knän att sitta i. Som Nenne Björnbergs, hennes älskade barnsköterska.

Christina är avspänd och glad och stämningen mellan henne och Carl Otto är varm och respektfull. Framför oss på bordet ligger den alldeles nytryckta boken.

– Det är klart att det är en speciell känsla, säger hon.

Arbetet har tagit ett år men Christina har ju njutit av atmosfären på Drottningholm under hela sitt liv. Redan som barn fascinerades hon av målningarna i trapphuset, tittade storögt på drottning Kristinas kröningstapet och pillade på porslinsfigurer som en gång tillhört Katarina den stora.

– Naturligtvis var det förbjudet, men barn pillar gärna och det gjorde vi med!

Hon berättar också att exotiska Kina slott, som ligger strax intill, har inspirerat henne till inredningen i hennes eget hem.

– Jag är otroligt förtjust i färger! Gult och rött bryter bra mot varandra. Vitt och grått är inget för mig.

På Kina slott lekte hon och syskonen viskleken i ett ovalt rum där deras röster svepte i väg längs väggarna. Och som på alla gamla slott går det historier om spöken, på Drottningholm heter hon Vita frun och visar sig inför hotande tillbud.

– Men det är klart att det inte finns spöken, säger Christina bestämt.

Hon och Carl Otto enas om att skuggorna och ljusen spelar spratt. Vid ett av deras besök tyckte de sig skymta en gestalt som lutade sig fram över trappan. En syn som också hennes pappa hade upplevt julen 1946, bara en månad före sin död. Christina berättar att han bar henne på sina axlar till barnkammaren och på vägen tillbaka stod hon där – Vita frun. Christina var bara tre år och kommer inte i håg händelsen.

– Jag vet inte om jag minns något alls av min pappa, säger hon allvarsamt. Det är så lätt att blanda samman minnen med det man fått berättat. Men jag tror jag minns honom från min brors dop.

Det känns att hon månar om den lilla skärva som dröjer sig kvar.

I boken berättar hon om sin barndoms jular. De firades alltid på Drottningholm. Hon berättar också om jular på senare tid då dagens kungafamilj flyttat dit.

Om hon fick välja att uppleva något i slottets långa historia, vad skulle det vara?

– Jag skulle gärna vara med då Hedvig Eleonora drog upp sina storvulna planer för Drottningholm, säger Christina entusiastiskt.

Det är de kraftfulla kvinnorna hon lyfter fram. Drottning Hedvig Eleonora som drog igång slottsbygget när hon var bara var 26 år och relativt nybliven änka. Gustav III:s mamma Lovisa Ulrika som betraktade det som sitt eget, och drottning Josefina med sitt sociala patos.

Hur har då slottslivet förändrats sedan hon själv var barn?

Prinsessan Christina svarar med att jämföra med utvecklingen i tv-serien “Downton Abbey”.

– När farfarsfar levde var det en annan tid, han var en gammal man och verkligen kungen på slottet. Det är annorlunda nu och det är självklart helt naturligt. Vi lever ju i 2000-talet!

Christina och hennes man Tord förde förresten själva in nya traditioner när de 1974 firade sin bröllopsfest på Drottningholm. De bestämde sig för att ha dansen i Karl X Gustavs galleri och det fick prinsessan Birgittas make prins Johann Georg att upprört oroa sig för att de ovärderliga oljemålningarna skulle fara illa av vibrationerna från discodunket – han var ju museiman och konsthistoriker. Men det gick hur bra som helst och för tre år sedan firade även prinsessan Madeleine sin bröllopsfest på Drottningholm. Middagen serverades i partytält och sedan var det dans i Stensalen, där bara mattan är lika stor som en normal tvårummare.

Generationerna avlöser varandra på Drottningholm och nu kommer det snart att höras barnskratt här igen eftersom prins Carl Philip och prinsessan Sofia har flyttat in i Nedre Sjöflygeln precis intill slottet.

– Och visst kan man säga att boken också är en gåva till mina barnbarn, säger Christina varmt.

Apropå gåvor så ska hennes bror kungen få den i present på sin 70-årsdag. När jag frågar om han engagerat sig i arbetet med boken skakar hon på huvudet, inte alls.

– Men jag tror att han kommer att uppskatta den!

Av Kristina Svedell

Foto: Charles Hammarsten