Så blev Ingmar Bergman demonregissören med hela världen

Det är tveksamt om Ingmar Bergmans entré i världen var fullt så dramatisk som han själv berättat – det är ju inte för inte han är känd som en demonregissör av rang. Men om vi köper hans egen version så var hans mamma svårt sjuk då han föddes och själv drabbades han omedelbart av hög feber och svåra diarréer. Och han var så liten och klen att doktorn beordrade nöddop på sjukhuset.

Hans mormor Anna tog honom till sig den första tiden. Hennes ståndsmässiga våning på Trädgårdsgatan i Uppsala blev något av en fristad för Ingmar uppväxten igenom. Han vistades hos henne långa perioder, de trivdes så bra tillsammans, hon sysslade med sitt och han gick upp i sin fantasivärld och sin dockteater. Här gick allting sin gilla gång, med regelbundna klockslag för måltider, vila och promenader i alla väder. Precis den typ av ordning som Ingmar Bergman strävade efter under hela sitt liv.

Om andan föll på, och det gjorde den ofta, gick de till Slottsbiografen, han och mormor, och såg en film tillsammans. Det enda som störde samvaron en smula var att hon inte tyckte om kärleksscener och dess­utom ägde ett par förskräckligt fula pampuscher. Ju längre en kärleksscen varade, desto högre gnisslade Anna med sina skodon. Då skruvade Ingmar på sig och skämdes.

Hans Oscarsbelönade film ”Fanny och Alexander” kretsar till stor del kring hans älskade mormor, även om hon där blivit farmor i skådespelerskan Gunn Wållgrens gestalt. Barndoms­jularna var lika praktfulla i verkligheten, och en gång bytte Ingmar till sig sin storebrors julklapp mot hundra tennsoldater – den åtråvärda kinematografen.

Föräldrahemmet på Östermalm i Stockholm var strängt och hölls i herrans tukt och förmaning. Pappa Erik var präst och drog sig inte för att ta till fysisk bestraffning, vilket Ingmar berört i flera av sina produktioner. Förhållandet dem emellan var spänt och efter slagen tvingades pojken kyssa hans händer. Men Ingmar fullkomligt dyrkade sin mamma Karin, som i sin tur höll honom på armlängds avstånd eftersom läkaren betonat att sonens klängande var osunt. Däremot släppte hon allt när han blev sjuk, så lille Ingmar kände sig ofta krasslig …

Under flera år bodde familjen i en prästgård som låg i Sophiahemmets park. Ingmar trivdes och blev vän med sjukhusets vaktmästare som visade den nyfikne pojkvaskern hur döda människor såg ut. Något som säkert bidrog till Ingmar Bergmans komplicerade förhållande till döden.

Stackars Karin var olycklig i sitt äktenskap och när barnen var små förälskade hon sig i en yngre kollega till sin man, men stannade plikttroget kvar för familjens skull. Det var inget lyckligt och glatt hem.

Ingmar tog studenten, allt gick bra utom latinet, flyttade hemifrån och uppslukades helt av studentteatern. Vid 24 års ålder debuterade han som dramatiker med ”Kaspers död” som också blev hans biljett in i filmvärlden. Klassikern ”Hets” kom två år senare, med Ingmar som manusförfattare och regiassistent. Hans gamla latin­lärare stod modell för den sadistiske lektorn som njöt av att plåga sina elever. Ja, så var den strålande karriären igång. Ingmar Bergman kom till Helsingborg som den yngste chefen någonsin vid en svensk stadsteater.

Senare blev han också konstnärlig ledare vid Malmö stadsteater där han regisserade den ena stora uppsättningen efter den andra, vid sidan av sina filmer.

1957 kom både ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället” och 1963 blev Ingmar Bergman chef för Dramaten i Stockholm. Hans stjärna stod högt och lyste starkast av alla.

Ingmar Bergman brukade likna teatern vid en trofast hustru och filmen vid älskarinnan. Det säger också en del om hans eget liv, där passionerna gick i varandra. Mamma Karin vred sina händer, han lämnade ju inte bara sina barns mödrar utan blev även en främling för sina små. Karin såg till att hålla kontakt med alla hans exfruar och månade om sina barnbarn.

Bergman fick nio barn med sex olika kvinnor, han gifte sig fem gånger och hade flera andra kärleksaffärer. Verklig­heten var lika upprivande, intensiv och dramatisk som hans konstnärskap. Tänk er ”Scener ur ett äktenskap” på riktigt!

Klart hans föräldrar våndades när de läste om sin sons eskapader, men de var samtidigt mycket stolta över hans makalösa framgång i yrket.

Skådespelerskorna i hans filmer brukar kallas för ”Bergmans kvinnor” och finare kan det knappast bli. Flera av dem älskade han även på riktigt; Harriet Andersson, Bibi Andersson och Liv Ullmann för att nämna några. Med Liv fick han sitt sista barn, dottern Linn.

Men Bergman lyckades med konststycket att bevara dem alla som vänner, ja, hans kvinnor blev till och med nära väninnor.

Den största kärleken blev hans femte hustru, Ingrid von Rosen. De gifte sig 1971 och fick 24 år tillsammans innan hennes död skilde dem åt. Hon hade funnits i hans hjärta länge, de hade fått ett kärleksbarn redan 1959. Ingrid gjorde honom sällskap under alla år i frivillig exil i Tyskland.

Något brast inom Ingmar när två civilklädda poliser hämtade honom under en repetition på Dramaten i januari 1976. Han anklagades oskyldig för skattebrott, utredningen lades ner, men Ingmar gick in i en djup depression och i april samma år lämnade han och Ingrid Sverige.

Först 1981 återvände han till Sverige för att filma, men dessförinnan firade han sin 70-årsdag på Fårö och samlade för ovanlighetens skull alla sina barn omkring sig. Det var Ingrids förtjänst helt och hållet.

När äldste sonen Jan gick bort år 2000 ville han inte träffa sin pappa på dödsbädden. Kanske blev det som mamma Karin en gång befarade att Ingmar fick känna främlingskap från sina egna barn. Och han erkände själv att han aldrig varit någon bra far.

Den världsberömde regissören hade fullt upp med att försonas med sin egen barndom ända tills han drog sitt sista andetag på Fårö en sommardag 2007.

Fler delar i serien Historiens viktigaste svenskar:

Så blev Birgit Nilsson vår största operastjärna någonsin

Tändstickskungen Ivar Kreuger erövrade en hel värld och slutade sitt liv i katastrof

Foto: IBL