”Sara Danius vägrade vara ett smycke till en man”
– När inbjudan säger högtidsdräkt säger marknaden gärna mintgrön sidenblåsa.
Det är Sara Danius ord. Uttalade i en ELLE-intervju som har ett par år på nacken. Men ja, visst är det så. Fortfarande. Danius säger något som stämmer. Det finns gott om mintgröna sidenblåsor. Plagg som är gjorda för att bäras vid sidan av en mans frack. Gjorda för att signalera att ”här kommer ett smycke, ett smycke till en man”.
Vi fick aldrig se Sara Danius i en mintgrön sidenblåsa. Som Svenska Akademiens ständiga sekreterare stod modeskaparna i kö till att klä henne vid Nobelfesten. Hon kunde fått vem hon ville. Hennes val föll på Pär Engsheden. Till Sara skapade Pär något helt unikt. Hennes tre första Nobelklänningar hade alla litterär inspiration. Den första byggde på Marcel Proust, den andra på Honoré de Balzac och den tredje på Virginia Woolf. Den fjärde klänningen, den allra senaste, var dock något helt annat…
Iförd knallrosa och orange sidentaft, med en lång cape, gjorde Sara Danius entré på Nobelfesten 2018. ”Superhjälte”, kommenterade någon. ”Ett finger mot de män i Akademien som tvingat bort henne”, sa en annan. ”En färgbomb som slår knockout på alla svartvita pingviner i salen”, konstaterade konstkritikern Dennis Dahlqvist i SVT. In a world full of lagom – be Sara Danius.
Vad Sara utstrålade eller ej ligger i betraktarens öga. Men ja, hennes klädsel var så långt ifrån en mintgrön sidenblåsa man bara kan komma.
Under sin tid i Svenska Akademien blev Sara Danius historisk. Hon var den första kvinna att bli Akademiens ständiga sekreterare. Men det var först då hon avgick, då hon lämnade sin post, som hon blev en vidare, en folklig, symbol för kvinnokamp. I den kampen spelade knytblusen en stor roll.
Sara Danius förkärlek för plagget började som en kul grej, då hon var professor i estetik på Södertörns högskola. Alla andra hade jeans och t-shirt. Själv bar hon pennkjol och ja, blus med knyt i halsen.
I april 2018 exploderade hashtagen #knytblus på sociala medier. Saras knytblusar hade fått ett eget liv. Ingen visste egentligen vad som hade hänt bakom Akademiens stängda dörrar innan dess. Men Sara, och hennes blus, blev en symbol för hur mäns svinerier och tölpaktiga, som det har kallats, beteende så ofta drar med sig kvinnor längs vägen.
”In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall”, skrev The New York Times.
Jag kände inte Sara. Jag vet inte hur hon var som ständig sekreterare. Men en sak vet jag: Sara Danius lyckades med konsten att gå sin egen väg. Hon lyckades med konsten att dag efter dag undvika att klä sig för den manliga blicken. Hon lyckades stå emot den tsunami av mintgröna sidenblåsor som dag efter dag sveper in över oss kvinnor. Som hotar att dränka oss. Hon vägrade vara smycke till en man.
Det finns en styrka i det. En styrka att avundas, men kanske främst: en styrka att se upp till, att tänka på när man står framför spegeln om morgonen, en styrka att tänka på i mötesrum, i skolsalar, vid frukostbord, när det är dags att ta ut föräldraledighet eller vab, en styrka att tänka på i sociala medier… ”Vem gör jag det här för?”, kan man passa på att fråga sig. ”Gör jag det för mig eller gör jag det för någon annan?”, ”Vill jag ha mintgrön sidenblåsa eller föredrar jag att klä mig i hundratals meter orange sidentaft med en tillhörande cape?”
Foto: TT