Amelia Adamo berättar om svåra tiden – efter kärleken Lucios bortgång: "Sorgen hinner ifatt"
Sverige upplevde en kall vinter. Det kändes liksom aldrig som att våren och sommaren skulle anlända. Istället innehöll vardagen isiga fönsterrutor och en kall fuktig vind som aldrig lade sig.
Samtidigt som hela landet frös bort befann sig tidningsdrottningen Amelia Adamo mitt i ett fruktansvärt kämpande. Hennes man Lucio Benvenuto hade i september 2023 fått diagnosen cancer. Tyvärr var den obotlig och paret fick en utmätt tid.
Men det var inte helt klart hur lång tiden faktiskt var. Lucio, som var en stor optimist, hade bestämt sig för att åka till Afrika en sista gång.
– Det är faktiskt en gullig historia. Så fort Lucio blivit friskare ville han göra ett besök på ett hotell som hette “The Palms” på Zanzibar. Det var hans plan, säger Amelia till Svensk Damtidning.
Hon fortsätter:
– Då berättade jag för ägarna, som var svenska, att det var Lucios drömplats. Efter att han gått bort hörde de av sig och sa “kom hit, vi bjuder dig på en vecka. Ta med dig någon”.
Kom till Sverige som ung
Det är en gripande kärlekssaga Amelia berättar. Paret träffades för 15 år sedan. Under en fest fann de varandra, och det blev en kyss samma kväll.
Lucio kom till Sverige som 21-åring och älskade landet. Han fick jobb som frisör vid en salong på Artillerigatan i Stockholm. Arbetsplatsen blev han trogen i 55 år.
Men även fast han spenderade större delen av sitt liv i Sverige så glömde han aldrig sin italienska tillhörighet.
– Han bevarade sitt italienska sätt. Jag tror det passar bra här, svenskar gillar Italien och kanske också dess folk. Han hade en italiensk munterhet och kunde tycka att svenskar var för melankoliska, vemodiga och konfliktsökande. Han tyckte att man kunde skratta istället, säger Amelia.
Trots detta älskade Lucio Sverige och kunde inte tänka sig flytta tillbaka till landet han fötts i. Amelia, som själv har en italiensk mor, gillade den sidan av sin partner.
– I början tyckte jag han tog för lätt på livet, men tycker förstås inte det längre, eftersom livet tog honom ifrån mig. Idag är jag istället tacksam att jag fick de här åren. Hans glädje spillde över på mig och jag är ändå en glad person, eftersom jag också är en italienare.
Hon berättar om den sprudlande attraktion som hon kände för Lucio, sedan dag ett.
– Han var han snygg också. Jag tyckte om att titta på honom, dröja kvar med blicken på honom. Han var mån om utseendet, fåfäng som många italienare. Han var varken tillbakadragen eller blyg, han var framfusig på ett bra sätt, fortsätter hon.
"Det handlar om rädsla, inte bekvämlighet"
Efter nästan en timmes intervju där Amelia passionerat berättar om kärleken för Lucio är det tydligt att hon vill framföra ett budskap.
Hon tycker att svenskar borde börja omfamna tröstandet, snarare än att undvika det.
– Folk tänker lite fel när andra sörjer. De undviker en. Av välvilja kanske, men jag tycker att det är fel att man undviker. De flesta vill ha någon att prata med. Det är anledningen till att jag tar till orda, säger hon.
– Den sörjande vill bli lyssnad på.
Handlar det om bekvämlighet?
– I Sverige vill man inte göra fel, därför gör man ingenting alls. “Ska jag gå fram eller inte gå fram? Ska jag beklaga sorgen? Tänk om jag rör upp känslor. Nä jag går över till andra sidan gatan, det är säkrast”. Jag tror det handlar om rädsla, inte bekvämlighet.
Hur har du blivit bemött?
– Det här är inte min erfarenhet, utan erfarenheter jag hört från kvinnor som känner att det blir fruktansvärt tyst omkring dem när de blivit änkor. Det är kännbart när folk undviker en. Men folk är väldigt snälla när de väl hjälper en, men du måste nog sträcka ut ena handen, säger hon.
Vad saknar du mest med Lucio?
– Att han inte finns är nummer ett. Nummer två är hans matlagning. Jag är uppfödd med italiensk mat och har en italiensk mamma. Lucios mat var fantastisk.
Hur gör man för att hålla sig positiv?
– Man måste fylla ensamheten. Man får se till att det blir bättre och roligare under några timmar. Tiden och sorgen söker upp en ändå i alla mellanrum. Jag tycker att jag är på flykt, men sorgen hinner alltid ifatt. Efter tiden kommer smärtan att bli mindre, det vet jag. Men nu är det svårt, avslutar Amelia.