Annika Jankell "Jag har varit både mamma och pappa"

Att intervjua Annika Jankell är som att dricka en energigivande, god vitamin-shot. Hon är så full av liv och engagemang, både för sitt nya arbetsprojekt Wakai, för jämställdhet och för kärleken till sina döttrar. Och nu senast för familjens minsting lilla Winston, Annikas dotter Felices son tillsammans med Nils Tham, och Annikas första barnbarn, en kärleksbomb utan dess like enligt Annika som spritter av glädje över att ha blivit mormor.

– Det är verkligen desserten som alla pratar om! Guldkanten! Det är en hisnande stor lycka, det blir lite att man får återuppliva sin mammaroll igen. Det är stor kärlek!

Hur känner du att du kommer vara som mormor?

– Jag vill vara en viktig vuxen som finns där och jag kommer jobba på att få en lika fin relation till honom som min mamma har med mina tjejer.

Vi pratar länge om Annikas relation med sina döttrar Felice och Happy, att de är så nära vänner men också om den viktiga balansen mellan vänskap och modersansvar och jag frågar hur hon lyckats med den biten?

– Det har jag faktiskt själv tänkt på, att jag är så tacksam att jag har lyckats hitta en bra balans. Jag har varit både mamma och pappa och jag har också behövt skydda dem mycket när det varit hetsigt i media kring Torsten. För mig har det varit viktigt att vara tydlig i min föräldraroll men också viktigt att ge dem respekt att utveckla sig till sina individer. Vi har alltid gillat att hänga, från båda håll, alltid tyckt om att vara med varandra, säger Annika med värme.

Jag blev otroligt kär i Torsten

Att få barn med någon betyder att man tar in den personen i ens liv, för alltid. Du tog minst sagt in en färgstark person och du har själv beskrivit det med att du blev kär i en vacker själ som visade sig ha problem, en beskrivning jag tror många känner igen sig i.

– Ja, så är det. Jag blev helt förtrollat förälskad i den här fantastiska människan som fick mig att skratta, leva och älska. Fanns inget farligt alls, bara romantik. Han citerade Strindberg första gången han var hemma hos mig: ”Vill fröken Jankell ha ett kärleksbarn med mig?” Vi var så kära! Den trasiga sidan kom lite senare. Märkte att han inte var den mest vardagstrygga personen utan konstnärssjälen. Jag såg hans själ, jag vet vem han är och där kan jag sörja den stora själen som jag mötte. Jag vet så pass mycket om missbruk idag att jag vet att går man i diket så pass förändras man. Det var en skör själ som gick i diket. Jag sörjer för mina barns skull att de inte fått möta den fina själen, inte fått se den Torsten jag blev så kär i.

Jag har ofta känt mig ensam

Hur känner du idag för allt ansvar du fått ta själv för era döttrar?

– Idag när jag läser mina dagböcker kan jag känna väldigt mycket för den unga mamma jag var då. Jag har ju varit hundra procent med tjejerna vilket absolut har varit tufft och visst har jag saknat att dela små vardagsgrejer med någon, med Thorsten, vi har aldrig delat detta. Min mamma har funnits där, men jag har ofta känt mig ensam, men Flisan och Happy gav mig sådan styrka och sådan kraft så jag hade klarat av tio Thorsten. Mitt i allting hade vi en väldigt fin tid, jag och tjejerna.

Jag vet att du föreläser mycket om medberoende, att det ligger dig nära. Hur har din relation med Thorsten påverkat dig tror du?

– Jag har absolut varit starkt medberoende och det gör något med ens självkänsla, men Thorsten har aldrig haft makt över mig. Medberoende är väldigt tufft, men jag träffar tjejer runt mig som blir förnedrade och misshandlade, det har jag aldrig blivit. Jag har gått mycket i terapi för att avprogrammera mig från problematiken med medberoende, något jag starkt rekommenderar alla i samma situation.

Hur är er relation idag, din och Thorstens?

– Den är extremt liten, vi pratar ibland men inte ofta. Det roliga med Thorsten är att han är så otroligt mycket i nuet. Även om vi inte pratat på ett halvår är han ”tja, tja hur e läget”, man måste skratta åt det!

Har du varit extra beskyddande åt dina döttrar tror du? De är ju i showbiz som sin pappa?

– Nej, faktiskt inte. Jag är av uppfattningen att skolan går först, den är viktig, sen har jag sett hur det har dragit från allra första början i båda tjejerna åt teaterhållet. De har alltid haft intresset, hade klippkort på Dramaten sedan de var små. Nej, jag har inte varit orolig för att de ska börja med droger eller sådant, tvärtom har de sett verkligheten. De är inte naiva någonstans. Det som är spännande för andra är inte spännande för dem.

En befriande sida hos Annika är att hon inte bryr sig om ålder över huvudtaget, tvärtom tycker hon att sättet vi identifierar oss med vår ålder är grunt.

– Sen jag var 18 har jag känt mig ålderslös, jag har på ett naturligt sätt bestämt mig för att det är inte året jag är som gäller utan värderingar och hur jag känner mig. Man får en ny årsring varje år och jag har alla åldrar i mig, barnet, ungdomen och den äldre Annika. Att åldras är bara spännande tycker jag.

Du har till och med startat företaget Wakai, ett digitalt nätverk för målgruppen 45-plus med slogans som ”yong at heart” och ”age is no limit”.

Vi uppmanar alla kvinnor att bli en Wakai!

– Vi vill lyfta människor i vår ålder att använda sociala medier och göra content och vi uppmuntrar alla kvinnor över 45 som är aktiva i sina sociala kanaler att bli en Wakai. Vår målgrupp är väldigt stor och det finns så mycket vi kan göra. En tjej i vårt nätverk fyllde nu 50 år, hon bestämde sig för att säga upp sig och satsa på sin dröm, att bli skådis. Hon skrev ett mejl till Reuben Östlund, presenterade sig själv, till slut ringde en castare, hon gick dit provspelade och sen ringde Reuben och sa: ”Ska vi jobba tillsammans?” Wakai betyder en ålderslös person på japanska, som Meryl Streep!

Attityd är ett ord som återkommer på Wakais webbsida, och det är också ett ord jag känner är mycket Annika. En oerhört omtänksam och vänlig person men också med attityd och jävlar anamma, något Annika håller med om.

– Absolut! Jag har väldigt högt i tak men jag har inga problem att bli arg om någon kränker mig, jag är totalt orädd för att säga ifrån. Jag har fått min pondus av mina föräldrar, vet att jag har ett värde och jag är tuff när det gäller. Det är också så jag försökt uppfostra mina tjejer, att våga säga förlåt, att vara en medmänniska men också att stå också upp för dig själv. Säg ifrån, red ut saker.

Här hittar ni Annikas senaste projekt, nätverket WAKAI

Foto: Cecilia Liljeton och TT