Årets bok-nominerade Camilla Grebe: "Har offrat många kvällar"

Vi blir först utskällda men sedan välkomnade in i Camilla Grebes vackra Östermalmsvåning. När dalmatinern Ella förstått att vi inte är inbrottstjuvar nöjer hon sig med att bevaka oss nerifrån ett koskinn på det ljusa trägolvet.

– Jag är egentligen kattmänniska, säger Camilla och klappar Ella, men sonen blev allergisk. Och nu har jag en sambo som är allergisk mot både hund och katt, säger hon och ler lite.

Sambon Micke nickar och berättar att Ella lärt sig att hon får vara i alla rum utom sov- och vardagsrum så han får en hundfri zon. När fotografen vill ha med Ella på bild i vardagsrummet syns förvirringen. Va? Får jag vara här? Hon poserar snällt vid Camilla innan hon fortsätter att bevaka mig, inkräktaren.

Camilla har skrivit elva böcker på nio år, fick pris för Bästa kriminalroman förra året för sin bok Husdjuret och är i år nominerad till Årets bok för densamme.

– Det känns jätteroligt alltihop. Årets bok är fint erkännande eftersom det är svenska folket som utser vinnaren, säger hon och slår sig ned i en fåtölj vid en designlampa.

Hon har en vägg av fotokonst bakom sig och berättar att hon brottas med skuld över att hon älskar konst, design och snygga kläder. Framförallt skor. Hon har sitt eget belöningssystem.

– Jag vill fira när jag presterat något bra – som ett bokpris till exempel – och då hamnar jag alltid i skoaffären.

Å andra sidan är hela sovrummet fyllt med böcker. Hon läser massor. Två bokhyllerader fylls av hennes senaste böcker, resten är proppat med allt från Steven King, Bodil Malmsten, Carl Johan Vallgren, och Carol Joyce Oates till Arne Dahl, Jussi Adler Olsen och Jo Nesbø.

Läs mer: Leif GW Persson i stor intervju: “Jag är alldeles för bra för På spåret!”

Själv är hon inne i en norrlandsfas. Hon älskar Mikael Niemis bok Koka Björn som också är nominerad till Årets Bok, och har precis läst om Åsa Larssons böcker som även de utspelar sig i Tornedalen.

– Jag känner att jag måste åka upp dit snart, skrattar hon.

– Till boken Husdjuret ville jag förlägga handlingen i en norrländsk glesbygd. Men jag har varit för lite där och kunde inte flytta upp bara för att skriva – jag har ju barn i skolan – så det blev Sörmland.

Barndomens somrar tillbringades i Vingåkerstrakten där hon lånade ur sin egen minnesbank vad gäller natur, byggnation, bruk och gamla sågverk.

– Jag har hittat på orten Ormberg för jag vill inte att folk ska känna sig träffade eftersom orten i boken inte är helt sympatisk.

Sedan starten 2009 har hon skrivit både ihop med både sin syster och en god vän. Men för fyra år sedan tog hon steget och skrev på gott och ont – ”skönt att slippa kompromissa men nervöst att ha allt ansvar” – sin första bok själv. Det gick över all förväntan.

Älskaren från huvudkontoret som blev hennes internationella genombrott har sålts till över 20 länder. Även filmrättigheterna är sålda. Men framförallt gav det henne möjlighet att ha råd att bara skriva, inte ha andra jobb vid sidan om. Camilla var tidigare vd för ett ljudboksförlag. Det var där allt började eftersom hon då läste massor av manus som triggade henne att själv börja skriva. För författardrömmen fanns inte hos henne som liten.

Men hon läste ständigt. Både hon och hennes syster var riktiga bokslukare och hon minns hur rädd hon var när hon som 8-åring läste ruskiga deckare, bland annat Sjöwall Wahlöö. Det var också med systern som hon började skriva det som blev debutboken Någon sorts frid. I flera år låg manuset på hårddisken innan de skickade in till förlag.

– Jag visste ju hur svårt det var och hade ingen förhoppning om att bli utgiven. Men det låg rätt i tiden, hade en kvinnlig huvudkaraktär som var psykolog och vi hade nog lite tur.

Tre av sex förlag nappade direkt och även om hon och systern inte skriver tillsammans längre stänger de inga dörrar om framtida samarbete.

Camilla är civilekonom i botten och jobbade som det i många år men är i dag lycklig över att kunna jobba med det hon brinner mest för.

– Jag var aldrig riktigt bra på att vara civilekonom, var obekväm i att vara chef och brann aldrig riktigt för de frågorna. Jag är en mycket bättre författare än vd och tycker att mitt liv är perfekt just nu.

Hennes bästa egenskap som författare tycker hon är envishet och självdisciplin. Det är stor press när det närmar sig manuslämning. Hon är ständigt orolig för om manuset håller, att hon ska hinna klart mellan alla pr-resor och bokmässor, och jobbar redan med nästa bok då den föregående marknadsförs.

– Det låter kanske flärdfullt, men det är det inte. Jag har stått i köpcentrum och signerat böcker utan att det kommit någon och köpt. Jag har stått på seminarium med gapande tomma rader framför mig. Jag tänker på alla åren då jag inte har lekt med barnen eller druckit vin med min sambo.

Framgången syns tydligt i korridoren mot dotterns tonårsröriga rum. Där, i hennes ”wall of fame”, hänger tre rader med 36 inglasade bokomslag på de mest skilda språk. Boken Älskaren från huvudkontoret har översats till 22 olika språk, bara den.

– Många tror att man bara ger ut böcker. Men jag har offrat många fester och tv-kvällar för att skriva istället och har jobbat så många nätter och helger. Nu – när jag inte behöver ha ett andra jobb – kan jag vara närvarande, prata länge med dottern när hon kommer hem från skolan, njuta av att laga middag och inte pressa mig så.

Inspirationen till manusen kommer från alla håll – tv, film och andra böcker. Men framförallt influeras hon av verklighetens riktiga brott.

– Händelser som hela härvan i Knutby, barnmorden i Arboga eller Peter Madsens ubåtsmord är ju helt otroliga. Man blir triggad till att hitta förklaringar på det psykologiska planet hos folk, säger hon.

På nattduksbordet ligger block och penna och hon mejlar sig själv när idéer dyker upp.

– Jag kan få mejl där det står ”kan kniven ligga i portföljen?”. Om de som utreder allvarliga brott kollar vad jag googlar på skulle de undra vad det var för fel på mig, skrattar hon.

Under researchstadiet händer det att hon ringer rättsläkare för att exempelvis få veta hur det låter när man skär huvudet av någon. Nyligen fick hon svar från grönländska turistföreningen hur de begraver folk under vintern. Allt för att detaljerna ska bli trovärdiga.

– Det viktigaste för mig är två saker. Det ska vara spännande, man ska inte vilja lägga ifrån sig boken. Och det finns tydliga, gärna udda karaktärer som man som läsare tar till sig. Man ska vilja följa dem och veta hur det går. Att jag kan bestämma precis hur de ska vara är bland det roligaste som finns.

Läs mer: Underbara Clara om utbrändheten: ”Allt brast för mig och min kompis”

Foto: Per Arvidsson