Filmaktuella Helena Bergström: Jag omfamnar rynkorna och erfarenheten

En hyllning till livet. Så beskriver filmaktuella Helena Bergström sin nya film “Vilken jävla cirkus”.

– Mitt mål med manuset var att göra en text där jag ställer två världar mot varandra, där jag fokuserar på de ungas värld. Det är så otroligt tufft klimat med prestationskrav från alla olika håll i vårt samhälle. Jag har ju själv barn som just blivit vuxna och har på nära håll kunnat se vilken otrolig press som sätts på de barn som växer upp just nu. På min tid hade jag fullt upp att bara hitta min egen identitet, utbrister Helena.

Inte minst i den bransch som hon jobbar inom, menar hon att prestationshetsen är enormt beklämmande.

– Jag kan inte se ut som jag gjorde när jag spelade i “Änglagård”. Jag vill se åldrande som något vackert och omfamnar både rynkor och erfarenhet.

Hitta sitt eget språk

Hon påpekar att filmen riktar sig minst lika mycket till alla generationer.

– Vi måste verkligen säga stopp och börja ta hand om varandra över alla generationer. Det råder sådant enormt hårt klimat därute. Jag önskar att vi kunde bygga upp en värld där vi ser och plockar upp varandra. Det är de äldre som röstar för Brexit och tror på Trump, men det är de unga som ska leva med detta. Jamen, visst är det en jävla cirkus därute. Det är inte konstigt att vi inger hopplöshet i den unga generationen. Egentligen tror jag världen om gott.

Filmen är en varm, gripande och vacker kärlekshistoria där en ung man och hans sorgearbete gestaltas.

– Detta är en typisk Helena Bergström-film. Det är just sådant här som jag vill berätta om, säger Helena som vill beröra och våga ta upp tabubelagda ämnen.

Med filmen vill hon samtidigt förmedla att sorg är något vi alla tids nog måste lära oss att leva med.

– Det går inte att bara sluta vara ledsen och sörja någon som inte längre lever. Man måste inte släppa sorgen, det får lov att vara jobbigt. Sorg kan inte bara försvinna. Men att inte fastna och att våga släppa in ljuset igen, det innebär hopp och kärlek för mig.

Självförtroende

Helena påbörjade filmprojektet redan 2010, men flertalet gånger lades manuset på paus.

– Jag gjorde ett sommarprat i samma veva och använde mig av detta för att hitta mitt eget språk i text. Det har inte varit en självklarhet för mig. Sommarpratet gav mig självförtroende och hjälpte mig vidare i mitt manusarbete.

Men filmprojektet drog ändå ut på tiden.

– Just den här filmen gick inte att genomföra då. Istället kände jag att jag ville göra något helt annat och gjorde filmen “En underbar jävla jul”. Därefter fick jag kraft, om inte ännu mer. Nu fann jag den dessutom viktigare än någonsin. Ja, man kan väl säga att filmen har värkts fram, säger Helena.

Hon liknar filmarbete med barnuppfostran.

–Man gör så gott man kan för att barnen ska få en så trygg och fin grund som möjligt. Men hur bra man än gör så finns det alltid en värld därute som kan förstöra den grund man så länge byggt på. Detsamma gäller filmen. Vid någon tidpunkt måste man bara släppa filmen och säga att: “Nu har jag gjort så gott jag kan”. Vissa kommer älska det du gjort, men sedan kommer det alltid finnas kritiker som sågar.

Massa egentid

Helena menar samtidigt att en film är “bara en film”. De riktiga barnen är såklart viktigare.

– Jag älskar mina barn så otroligt mycket, de är min stora mening. Min enda önskan i livet är att de ska få må bra och vara lyckliga. Jag har varit väldigt hönsig och curlat mina barn en hel del. Deras välbefinnande betyder allt för mig, utbrister Helena och förklarar att hon skulle kunna göra precis vad som helst för dem.

– Jag är sådär barnsligt stolt över dem och när jag ser dem tänker jag att de verkligen är toppen.

Det är en ny tid i livet, med två utflugna vuxna barn, som plötsligt innebär en massa egen tid för Helena.

– Yrkesmässigt lever jag nu min dröm. När jag gör film pågår tankarna kring denna precis hela tiden. Den blir en del av mitt liv. Och så fort jag satt punkt för en film, sätter en tankeprocess på nästa film igång. Nu känner jag att jag har tid och vill göra hur många filmer som helst. Men nu har jag också mer tid att lägga på min och Colins relation.

I 27 år har Helena och Colin varit ett par. Hon beskriver att deras respekt för varandra växer för varje år.

Samma människosyn

– Den står aldrig still, vi har aldrig tagit varandra för givet. Jag skulle vilja beskriva vår kärlek som väldigt grundad full med tillit och respekt, säger Helena och fortsätter:

– Sedan pågår det alltid en kreativitet emellan oss, vilket nog är kärnan i vårt långa förhållande. Många par i vår bransch skiljer sig. Skådespelare utsätts för andra, men vi tror båda starkt på äktenskapet. Colin har alltid stöttat mig enormt, vi är varandras största support i livet. Han vill se mig blomma. Han har sett mig gå igenom många olika faser och alltid har han gett mig andrum. Aldrig har han försökt att stoppa mig i min utveckling.

Men som i alla relationer förekommer det en del konflikter hemmavid.

– Colin är pedant och det är absolut inte jag. Vi är eldiga i vårt humör, men vi är aldrig långsinta. Vi tjafsar om småsaker, till exempel har vi en pågående konflikt om hur man ska koka ägg. Ska man lägga i det innan eller när det har börjat koka?

Men existentiella konflikter förekommer sällan mellan dem båda:

–Vi har samma människosyn, menar Helena. Jag är så väldigt intensiv, just därför tror jag att Colin med sitt lugn har varit och är väldigt viktig för mig i mitt liv. Vi går hand i hand med livet, vilket är viktigt för skulle man lyssna på vad alla tycker tror jag man faller. Jag har hittat familjen, som ju är livet för mig.

Vad ger dig kickar?
– Att hoppa med min häst eller rida en bana där allt bara stämmer. Det är sådan tillfredställelse och ger fullständig eufori. Jag är intensiv som person, men i ridandet får mitt huvud vila.

Vad är din största farhåga?
– Att något ska hända mina barn.

Vad är det bästa rådet du fått av någon?

– Ernst Hugo Järegård sa en gång till mig: “Helena. Om du skulle lyssna på vad alla tycker om dig skulle du inte längre våga göra något”.

Hur vill du bli ihågkommen?

– Som en människa som bryr sig om andra.

Vad går du aldrig hemifrån utan?

– Min telefon. I den finns precis allt!

Tror du på en högre makt?

– Ja, det kan ju inte ta slut här? Det bara måste finnas något annat efter det här livet. Religion har visserligen fått oss människor att göra fasansfulla saker, men jag tror på kärleksbudskapet inom religionen.

Text och foto: Frida Funemyr, pressbilder Jan Töve, Sweetwater production AB

Artikeln publicerades först på Allas.se.