Tidigare "en värsting" – Idag har Anna Serner makten över filmsverige
Av: Kristina Svedell Foto: Per Arvidsson, IBL
Läs mer: Bildextra! Så har du aldrig sett kungligheterna förut
Hon väntar i sitt palats, Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Högst upp som en drottning i tornet regerar Anna Serner över världen. Alltså den som inte finns på riktigt men ändå hör hemma precis överallt.
I sorgen efter pappan som tagit sitt liv sökte Anna i ungdomen tröst i filmens magi, men hade ingen aning om att hon en dag skulle bli vd för Svenska filminstitutet.
– Att gå på bio hjälpte mig att bearbeta sorgen, säger hon begrundande. Det är kärleken till filmen och dess plats i samhället som driver mig i arbetet.
Hon har en sky av ljusa lockar och blicken är frimodigt öppensinnad. Anna sjuder av kontrollerad energi under intervjun. Dagen är strikt inplanerad, med möten och tusen andra göromål. Hon brinner för att filmbranschen ska bli jämställd och har under hela sin yrkeskarriär gjort sig känd för att säga tydligt vad hon vill och tycker.
– Att värdesätta jämställdhet är verkligen att tänka på kvalitet, betonar hon och säger att häften av de filmer som uppmärksammas i år har gjorts av kvinnor.
Hon framträder världen över och talar om våra svenska värderingar och jämställdhet. En manlig anställd kommer in med vatten till henne, kaffe till mig, och Anna är helt och hållet närvarande i vårt samtal. Allt som väntar läggs åt sidan för en stund. Hon är inne på sitt sjunde år som vd för Filminstitutet. När hon tillträdde hade hon redan hunnit vara vd för såväl Reklamförbundet som Tidningsutgivarna och profilerat sig som en uppskattad och orädd frontfigur. Med en gedigen kunskap som jurist i botten.
– I ungdomen hade jag egna filmdrömmar, men gick en annan väg, som så småningom ledde mig hit, säger hon och gör en svepande gest med handen över kontoret.
Vi tar det från början, för Anna Serners liv är en säregen framgångssaga som rymmer både sorg och kamp vid sidan av det ljusa. Hon berättar om uppväxten med kärleksfulla men hårt arbetande föräldrar. När Anna bara var tio år började hon komma snett i tillvaron, hon berättar allvarsamt att åren mellan tolv och femton var den svåraste perioden och tillägger att hon är tacksam över att hon valde livet i stället för att gå under i tunga droger.
– Jag blev en värsting, var extremt extrovert och sökte ständigt nya kickar, säger hon. Det var min räddning att jag inte fick ut något av hasch. Det är skrämmande hur mycket barn kan dölja och leva ett mycket hemligt liv.
När hon var 17 år var den tiden över, då hade Anna bytt skola, fått nya vänner och var fast besluten att läsa ikapp allt hon förlorat. Då hennes pappa i samma veva tog sitt liv i samband med en depression hade Anna redan kommit på rätt köl och fortsatte den vägen genom sorgen.
Läs mer: Berit Anserud om åren efter Hylands hörna: “Han var den stora kärleken”
Som 22-åring gav hon sig ut på en jordenruntresa och återvände som en helt ny människa.
– Jag ville få möjlighet att förändra samhället, förklarar Anna, som fram till dess huvudsakligen ägnat sig åt filmstudier.
– I filmbranschen är det svårt att nå en sådan position, så jag studerade juridik i stället. Man vet aldrig vad som händer i framtiden, nu blev det ändå film jag jobbar med, säger hon med ett litet leende.
Och naturligtvis är det en tillgång att hon har djupa kunskaper i ämnet, Anna har gått Stockholms filmskola och läst filmvetenskap. Hon säger från hjärtat att det är spännande tider på filminstitutet och att det är en ära att följa med de stora svenska filmerna ut i världen. Att vandra fram på röda mattan tillhör jobbet, men vid nomineringar och prisceremonier har hon som regel att låta de som medverkat får plats i första hand.
Trots att Anna ofta är på resande fot är inslagen av glitter och glamour i arbetet högst begränsade. Hon talar om vikten av att pengarna från staten ska fördelas så att de går in i olika filmprojekt och når publiken. Hon dunkar till helt lätt med fötterna i golvet, i källaren ligger 24 000 gamla filmer infrysta i väntan på att digitaliseras. Filmarvet vilar där under hennes fötter, samtidigt som hon sannerligen är med och styr över framtiden.
Så berättar Anna Serner allvarsamt att senaste året varit en sorgens tid för de som arbetar i huset, på åtta månader har fyra av hennes arbetskamrater gått bort. Däribland Annas bästa väninna, som hon känt ända sedan tonåren. För att hantera sin egen saknad och samtidigt styra en stor organisation i sorg valde Anna att gå i terapi.
– Det har jag gjort tidigare också: efter skilsmässan från min dotters pappa gick jag en genomgripande terapi, berättar hon. Jag tar till den hjälpen då det krävs, nu valde jag handledning en begränsad tid för att hantera allt som hände.
Klok och handlingskraftig är hon sannerligen, Anna Serner. Men hon är ju så mycket mer än vd, hon är mamma också och lyser upp när dottern, Emma, 25 år, förs på tal.
– Hon arbetar på en svensk vingård i Toscana och kommer tillbaka hem om ett halvår, tillsammans med sin italienske pojkvän, som är chef över vinproduktionen. Jag har varit dit och hälsat på – och visst ser jag fram emot barnbarn.