Från vårdbiträde till vd på miljardbolaget – så gjorde hon
Av: Erika Svernström Foto: IBL, Eva Edsjö
Vinjett: Kvinnor med makt
Läs mer: Agneta Lindén om männen och minnena: “Jag nobbade Sean Connery”
– Hon vet vad hon vill ha. Jag tycker synd om dig!
Butiksägaren i Teheran skakade på huvudet åt Azita Shariatis mamma när hon köpte skor åt sin knappt två år gamla dotter Azita. Redan som liten fanns viljan att själv bestämma. I dag har den tagit Azita Shariati till en stjärnplats inom svenskt näringsliv.
Som vd för Sodexo AB, världens 18:e största arbetsgivare med verksamhet i 80 länder, har hon 8 000 anställda bara i Sverige. Dessutom har hon blivit utsedd till Sveriges mäktigaste affärskvinna av Veckans Affärer, Årets superkommunikatör av tidningen Resumé, Åres direktör 2016 och vunnit Inspirational Role Model of the Year på European Diversity Awards.
– När jag kom till Sverige från Iran 1988 var jag en ung kvinna, dessutom muslim och invandrare. Jag kände varken till de svenska sociala koderna, språket eller kulturen. Men jag kom hit eftersom mitt livs kärlek, Farzin, flydde till Sverige från Iran när kriget med Irak hade inletts. Han ville studera men blev inkallad och skulle vara borta i två år. Du antingen dödar eller dödas då. Farzin ville varken eller.
Azita möter mig med en självklar pondus, i skyhöga klackar och ett intagandet leende som är kvar under hela intervjun. Många andra vd:ar har också haft ambitionen att ha en jämställd ledningsgrupp med lika många kvinnor som män.
Hon har lyckats, men inte bara med det, utan också med att uppnå jämställdhet bland chefer på mellannivå. Jag undrar hur.
– 2010 satte vi upp jämställdhetsmålet med 50 procent kvinnor på ledande positioner samt distriktschefer och nyckelpositioner i företaget. De som inte lyckats har inte förstått affärsnyttan i det här och de ser inte kopplingen mellan tillväxt, lönsamhet och även jämställdhet. Det prioriteras inte av ledningen. En bra värdegrund är A och O.
I hennes nyutkomna bok “Hela bilden” skriver hon även om saker som borde vara självklara. “Det är inte okej att boka in möten väldigt tidigt eller sent så att det försvårar för medarbetare som har små barn. Eller att skicka mejl sent på kvällen eller under semestern med frågor som kräver snabba svar.”
– Om jag erbjuder en medarbetare en högre tjänst får jag för det mesta ett “ja” av männen. Vi behöver bara diskutera innehållet lite, sedan blir det fokus på titel och förmåner. De kvinnliga medarbetarna vill veta fler detaljer om jobbet, min vision och mina förväntningar på rollen. Sedan måste de tänka på saken. Jag får sällan ett ja direkt.
– Som ledare måste du lära dig att förstå den skillnaden och att inte ha för bråttom. Vi är olika, våra hjärnor fungerar olika. Därför blir det också en bra blandning när man blandar kvinnor och män. Det är egentligen enkelt – vi måste lämna plats till kvinnorna.
I dag har hon bott längre tid i Sverige än i Iran men reagerar fortfarande på sirener. När hon pratar känslosamt hemma är det persiska, men när det gäller arbetet är det svenska. Och bjuder hon på middag är alltid huvudrätten persisk. Och det är inte en huvudrätt. Det är många, det ligger i traditionen och kulturen.
Man skulle kunna tro att en så pass högt uppsatt ledare använder sig av andras tjänster när det kommer till kritan. Men icke. Inför bokreleasen bakade hon själv tårtor till 120 personer för att visa sin tacksamhet till sin personal. Hon går all in. Oavsett vad det gäller.
– Jag är löjligt mycket tävlingsmänniska. Jag tävlar till och med med mig själv. Men med åldern och erfarenheten försöker jag tona ner den sidan av mig.
Läs mer: Därför nobbar Harry pappa Charles bröllopsplaner
Men det var den drivkraften, att fort lära sig svenska, som snabbt tog henne in i det svenska samhället när hon kom hit som kärleksflykting.
Hon och Farzin träffades redan som unga tonåringar. Eller träffades och träffades.
– Vi åkte samma buss till och från skolan varje dag. Det var en speciell situation. Där var vi, ett antal tjejer och killar som drogs till varandra men vi fick inte prata med varandra. Och absolut inte träffas – det kunde leda till fängelsestraff.
På fiket efter skolan satt de uppdelade på flick- och pojkbord även om föreståndaren ibland lät dem sitta ihop. När två av deras vänner som förälskat sig blev upptäckta av civilspanare ringde Azita till Farzin av oro. Efter det började de ringa allt oftare i hemlighet. För att kunna leva tillsammans och inte riskera döden i kriget mellan Iran och Irak flydde de var för sig till Sverige. Då hade de inte ens bott ihop.
– När man kommer till ett nytt land som nyanländ är det viktigaste att inte tappa självförtroendet. De har ju alla haft en dröm som gett dem ork att komma hit. Alla har haft ett liv innan de kom hit, som läkare, hantverkare, lärare. De har en kompetens och det gäller att försöka be hålla kraften – det är en svår utmaning.
– Det man kan påverka fort är ju att lära sig språket. Nu finns det ju en så stor digital teknik att det går fort. Jag och Farzin kom fort in i arbetslivet och då fick vi kollegor som blev en del av vårt umgänge. Det var jättebra.
Ett av hennes första jobb i Sverige var som vårdbiträde. Efter en universitetsutbildning som kostekonom fick hon jobb som restaurangchef. Men stod bokstavligt talat med disken. Hon ville mer och när hon gick för att säga upp sig vägrade hennes chef. Hon såg Azitas potential och gav henne större utmaningar och högre tjänster. En styrka hon själv vill förmedla, säger hon och berättar:
– En gång frågade jag en av våra lokalvårdare på ett sjukhus: ”Vad jobbar du med?” ”Jag städar här”, svarade hon. ”Nej det tror jag inte att du gör”, sa jag. Hon såg på mig, både rädd och förvånad, och trodde att jag menade att hon misskötte sitt jobb. ”Nej du jobbar med patientsäkerhet”, sa jag. ”Sjukhuset kan ha de bästa teknikerna och kirurgerna, men om du inte städar operationssalen på ett bra sätt måste de skicka hem patienterna.” Kvinnan växte direkt.
– Om jag kan förmedla denna känsla av stolthet till medarbetarna blir alla nöjda. Företaget får nöjda kunder, medarbetare och chefer får en bra arbetsgrupp och teamkänsla. Och viktigast av allt, det blir lönsamhet i affärerna. Allt hänger ihop.
Läs mer: Silvia köper årets majblomma – så ser den ut
1998 fick hon jobb på Sodexo och har sedan dess haft en mängd olika befattningar. Nu har hon nått toppen och jobbar ständigt med sitt tålamod.
– Jag försöker att lyssna bättre. Jag processar fort i mitt huvud så nu har jag lärt mig återkoppla till mina medarbetare att de har uppfattat vad jag menar.
Privat har hon en förkärlek för kläder.
– Tyvärr shoppar jag ganska friskt också. Jag går aldrig på vad som är trendigt utan älskar det tidlösa, som Ralph Lauren, Calvin Klein och Camilla Thulin, vars plagg både passar på jobbet och på kvällen.
– När jag kom hem efter senaste shoppingrundan sa min man: “du vet att jag inte kan spränga andra väggen till en ny garderob, va?
Azita försöker ta tillvara på det bästa ur familjens båda kulturer. Men det var inte lätt i början.
– Det tog ett tag innan jag började fatta att ”har du lust att?” inte är en fråga i Sverige utan betyder ”gör det här!”. Och första gången jag såg knäckebröd i Sverige tänkte jag, “Oj, de har inte råd att äta färskt bröd, därför äter de gammalt”.
– Och jag trodde aldrig jag skulle gilla smör med extra salt. Jag är uppväxt med osaltat smör, men nu smakar det ju ingenting. I dag älskar jag knäckebröd med extrasaltat Bregott men jag har fortfarande svårt för Kalles kaviar. Och surströmming kommer jag nog aldrig att äta.
Hon har firat alla persiska och svenska högtider med sin son och man – på så sätt har de fått dubbelt upp av allt och många fler kalas.
– Det jag tog med mig från Iran är tydligheten. “Tillsammans” är ett vackert ord som jag lärt mig värdet av i Sverige och just teamwork och laganda, det har jag lärt mig här.