Jan Björklund: ”Livet pendlade mellan förhoppningar och djup sorg”

Det är en strålande sommardag när Liberalernas partiledare Jan Björklund bjuder Svensk Damtidning på kaffe och kanelbulle i sin ”egen oas”, en prunkande villaträdgård i Bromma, nordväst om Stockholm.

Jan är ledigt klädd i ljusblå uppknäppt skjorta, har uppkavlade ärmar och är klädsamt solbränd.

– Tack, vi är ute mycket och jobbar här i trädgården. Jag och grabbarna håller på att sätta upp ett staket. Det tar nästan längre tid när vi gör det alla tre, men det är roligare att göra det tillsammans, säger Jan och ler.

Barnen Jesper, 16, och Gustaf, 12, har sommarlov och är fortfarande inne i det stora 60-talshuset och spelar tv-spel.

– Det är svårt att sätta gränser. Man förstår ju att det är väldigt roligt och säkert utvecklande också, men man vill ju även att de ska läsa böcker. Vi har förbud, men jag har svårt att vara konsekvent och upprätthålla det. Anette är strängare och hon kallar mig curlingpappa, säger Jan.

Anette Brifalk, 55, kommunikationschef inom Stockholms kommun är Jans stora kärlek sedan 31 år.

– Anette är en fantastisk kvinna. Hon är smart, rolig, varm och ambitiös och klarar av att hålla ihop ett krävande jobb, samtidigt som jag också har ett, men hon är ändå alltid positiv och glad. De möttes på en mid­ dag inom partiet 1986. Hon var dåvarande partiledaren Bengt Westerbergs pressekreterare och han var yrkesmilitären, som var aktiv inom Folk­ partiets ungdoms­ förbund.

– Från den fes­ten var vi ett par. Vi ringdes redan dagen efter och gick på Gröna Lund, minns jag. Sen pro­menerade vi fram och tillbaka längs Strandvägen hela kvällen, skrattar Jan.

Bröllopet stod på Karlbergs slott, 1992, eftersom Jan vid den tiden studerade till major på försvarshög­ skolan. Anette och Jan var nu redo att skaffa barn. Men så lätt gick det inte. De provade med IVF, men inte heller det gav några resultat.

– Livet pendlade mellan stora förhoppningar och djup sorg. Det var väldigt upp och ner. När tiden gick och vi inte fick några barn kändes det som en tomhet, men vår relation blev starkare, säger Jan.

Efterhand kom frågan om adoption upp. Jan kände ingen som hade adopterat, men i dag är han evigt tacksam för sina söner från Sydkorea.

– De är ju fantastiska barn, säger Jan och de blå ögonen glittar.

Tio år av fruktlöst kämpande och lyckan var såklart total när de till slut skulle få sitt barn. Men Jan var orolig. Hur lång tid skulle det ta innan han kände sig som pojkens pappa?

– Vi hade fått med oss Jesper i en liten vagga till vårt hotell­rum och anknytningen skedde helt omedelbart. När jag såg honom ligga där kände jag: ”Han har ingen annan i hela världen och tar vi inte hand om honom nu så klarar han sig inte.”

Den tre månader gamle poj­ken var dock inte helt nöjd utan skrek och skrek. Och nappen de hade köpt i Sverige var alldeles för stor, visst menad för en tvååring, så Jesper sög på Jans tumme hela första natten.

– Det kan du inte tro nu när du ser honom, skrattar Jan.

När de hämtade Gustaf fyra år senare var de lite mer varma i kläderna. Inom ett par år planerar familjen att åka tillbaka till Sydkorea för att barnen ska få lära känna sina rötter.

– Vi vill att båda ska vara tonåringar så att de kan ta till sig det.

Jan och Anette vet vilka barnens biologiska föräldrar är, men att söka upp dem kan ändå bli svårt, säger Jan.

– I Sydkorea finns en stark konservativ, moralisk tradition där en ung ogift kvinna blir utstött om hon får barn och det är huvudorsaken till varför man adopterar bort sina små. Att söka upp de här kvinnorna, som kanske är 16 år äldre och förmodligen har en ny familj, kan bli en social katastrof för dem.

Pojkarna ska själva få bestämma om de vill träffa sina biologiska föräldrar måste vi fråga adoptionsbyrån om det är möjligt, men troligtvis är det inte det, säger Jan.

Han själv växte upp som ensambarn till textilarbetaren Arne, som startade egen textilaffär och Ragna, som var tvätterska innan hon blev hemmafru i det lilla textilsamhället Skene i Västergötland.

Läs mer: Läs sista intervjun med Lill-Babs: “Jag ångrar ingenting”

När Jan var liten i början av 1960-talet kretsade det mesta på bygden kring textilfabriken och Socialdemokraterna. Det fanns ingen som helst utbildningstradition och de flesta gick i skolan så länge de var tvungna, men inte längre.

– Jag minns ett föräldramöte i nian då en mamma frågade läraren varför vi var tvungna att läsa om grekiska gudar när vi ändå bara skulle stå på fabriksgolvet. Att jag och många andra ändå utbildade oss och såg vidare horisonter än bara textilfabriken var helt våra lärares förtjänst. Maj-Lis, min svensklärarinna på högstadiet tragglade med generation efter generation av textilarbetarungar för att lära oss att läsa böcker. Hon var fantastisk!

För Jan, som gjort en enorm klassresa tack vare sina studier står förstås utbildning och klassfrågor högt upp på den politiska agendan.

– Jag är väldigt oroad över att Sverige håller på att glida isär och det beror på att vi har en väldigt stor grupp flyktingar som har kommit till Sverige. På lång sikt är det ingen tvekan om att det är en styrka för landet, men på kort sikt så är det väldigt stora utmaningar. De har kommit till Sverige rent geografiskt, men de måste också komma in i vårt samhälle och inte isoleras eller isolera sig själva, säger han.

Läs mer: Ulf Kristersson om kärleken och adoptionen av döttrarna: “Det var en tuff resa”

Jan tror inte att det är rimligt att kräva att samtliga, oavsett tidigare utbildningsnivå, ska ta svensk studentexamen. Därför vill Alliansen nu skapa fler enkla jobb genom att bredda rutavdraget.

– Det är såklart lågavlönade jobb som inte kräver någon utbildning, men det är ju bättre att ha ett jobb än inget alls, säger han med märkbart engagemang i rösten.

För att ladda batterierna åkte Jan med familjen till Spanien under förra sommaren.

– Jag älskar att semestra i Sverige, men det går inte riktigt nu när jag är partiledare för alla kommer fram och vill prata hela tiden. Jag tycker det är kul, men barnen tröttnar på det. De får inte riktigt rå om mig själva.

Ut ur huset kommer de så. Jesper berättar med basstämma att han ska börja teknisk linje på gymnasiet i höst, medan Gustaf snabbt kryper upp i pappas knä innan förtrollningen bryts och Jan dras med upp på studsmattan.

OBS! Den här artikeln publicerades för första gången i Svensk Damtidning under sommaren 2018