Lena Philipsson tuffa tid – skräcken inför ensamheten: "Känslan av att inte finnas"
Lena Philipsson berättar om tuffa tiden.
Lena Philipsson, 56, har varit en av Sveriges främsta artister i nästan 36 år. Men det har inte alltid varit glamour.
I ”Sommar i P1” berättar Lena Philipsson att hon är drillad hemifrån att fly så fort en kamera kommer fram, och att aldrig vara festens mittpunkt.
– Vi är sådana som håller låg profil och det låter kanske märkligt med tanke på att jag har varit artist och varit offentlig i 36 år, men likväl är det sant. Kanske kan någon rentav förstå konflikten i det hela, ansträngningen som krävts, säger hon i Sommar i P1.
Men det har också skapat en stor ensamhet hos stjärnan. För det mesta är den frivillig, då hon gillar att gå på promenader, shoppa och helt enkelt ta sig tid för att tänka och analysera.
Men i vissa fall blir ensamheten påtaglig.
– Jag gillar att vara själv, så är det, så är det. Men det klart, ibland när jag ska svälja en matbit där hemma ensam, då tänker jag att nu får jag inte sätta i halsen får då skulle jag behöva göra en Heimlich på mig själv. Jag skulle behöva rusa med full kraft mot ett bordshörn och jag funderar på hur många försök man egentligen har på sig innan krafterna tryter. Sen när jag ligger där på stengolvet i köket så kommer jag att ångra att jag varit så dålig på att svara i telefon och på sms, för ingen kommer tycka det är konstigt om jag inte hörs av på en vecka eller så.
Det blir Lenas tröst
Ensamheten skapar också en märklig paradox för Lena Philipsson.
– Ibland när jag har varit tyst för länge, när jag har gått på mina ensamma promenader flera dagar i sträck, utan att ha pratat med en enda människa då kan jag plötsligt få en känsla av att jag inte riktigt finns. Då kan ensamheten plötsligt slå klorna i bröstet på en, en avgrund kan öppnas.
Lena Philipssons tröst blir då radion, som hon sätter på att minska känslan av att vara ensam.
Det är inte så att Lena inte har vänner. Men tjejkompisar kom sent i livet på grund av karriären.
– Det var väl först när jag var 35 år cirka som jag förstod att jag var tvungen att göra något åt min nästintill obefintliga kvinnliga vänskapskrets.