Malou: "Min sårbarhet och känslighet är också min styrka"

I drygt 25 års tid har Malou von Sivers fått människor att tala om såväl glädje som sorg i sina intervjuprogram på TV4. Men förra året berörde Malou våra hjärtan som aldrig förr med sitt gripande sommarprat i P1, där hon berättade om sin mörka barndom. Nu kommer kärleksromanen Mitt hjärtas oro, som hämtat mycket från svunna tiders familjehistoria.

– Det är både mitt eget hjärtats oro och de här människornas oro som jag skriver om. Vi är ju formade av vårt för förflutna och kommer man som jag från en dysfunktionell familj så har man ju en mörk botten, säger Malou när vi ses.

Din pappa misshandlade dig och dina syskon?

– Ja. Men för mig var den psykiska misshandeln det svåraste, eftersom man var så rädd för honom. Han var så ombytlig, man visste aldrig om man hade gjort rätt. Om skorna inte stod intill varandra eller om jag hade glömt att dra ur ärmarna ur jackan kunde han bli galen. Jag tror att den rädslan är något man bär med sig. Min överlevnad var att jag var två olika personer. När jag var hemma var jag ögontjänaren, som iakttog och lyssnade för att klara mig och utanför hemmet var jag någon helt annan.

Debutromanen, som är den första i en snart färdigskriven trilogi, tar sin början runt förra sekelskiftet och är till viss del inspirerad av hennes farfars historia. I centrum står Axel, som varken älskar sitt arbete eller sin fru och som tar ut sitt inre mörker och sin frustration på sina barn, som han misshandlar i källaren. Men på en fest träffar han så sitt livs kärlek, den goda intelligenta Sara, litteraturintres­serad och omhuldad professorsdotter från Uppsala som får honom både att läsa Den allvarsamma leken och att skärskåda sitt liv.

– Det finns en röd tråd och en underliggande fråga i mina böcker – om man kan ärva sår genom generationer. Det var så att när min pappa föddes 1923 så dog hans mamma, min rik­tiga farmor bara 30 år gammal i barnsäng, som många kvinnor gjorde på den tiden. Jag har undrat, vad det gör med ett barn som inte får den här an­knytningen och som dessutom får skulden för sin mors död, säger Malou när vi ses på restaurang Broms vid Karla­plan i Stockholm.

Hon bär en vacker figurnära grå klänning, har välmanikyre­rade naglar och ser allmänt sommarfräsch ut, efter att ha suttit och skrivit på lantställets veranda med utsikt mot havet hela sommaren. Malou har egentligen skrivit på historien i tio års tid, men det är först nu den har fått komma ut ur byrålådan. Vi be­ställer varsin laxsashimi med mango, avokado och koriander och den smälter i munnen.

Malou har ett lugn även när hon pratar om det svåra. Hon har bearbetat det genom terapi i många år och har alltid valt att se ljuset istället för det mörka. Redan tidigt ville hon slå sig fri.

– Jag hade en sådan person­lighet och kände att jag behöv­ de ta mig ur den där buren. Så har jag känt hela livet när det blivit för trångt.

När hon var 17 år och föräld­rarna skildes flyttade hon hem­ifrån, fylld av revanschlusta.

– Jag kände att ”nu jäklar är det min tur”. Det var som en take off. Jag reste till Grekland, deltog i kampen för demokrati och jag minns känslan av att ”nu föds jag på nytt, nu kan jag bestämma helt själv vem jag vill vara”, säger hon och ler.

Malou har aldrig tänkt hur det skulle ha varit att ha en an­nan uppväxt, utan har känt att hon har det hon har och använt sig av det som varit bra. Såsom sin sårbarhet och känsliga sida.

– Jag blev tidigt bra på att läsa av stämningar och som jour­nalist är det ju bra. Jag får lätt kontakt med de jag intervjuar och har ofta fått höra ”vi ser att du förstår”. Det är något ordlöst och det beror ju på att jag har varit där, i samma mörker.

2015 låg Malous 93-­åriga pappa för döden, svårt cancer­sjuk. De hade endast haft spo­pradisk kontakt genom åren, men Malou kände ändå att hon ville träffa honom.

Hon skickade ett sms, men fick inte det svar hon hoppats på: ”Tack, men vill inte ha be­sök. Respektera. Ha det så bra.”

Först när pappan var med­ medvetslös kunde Malou besöka honom. Att hon ville göra det, trots allt han utsatt henne för, tror Malou beror på att hon in i det sista ville ha någon slags försoning och ett avslut.

– Min pappa var inte bara en ond människa utan han hade också egenskaper jag tyckte om. Och om man ska prata om offer och förövare så skyddar barn oftast sina föräldrar in i döden. Det hade känts väldigt konstigt om jag inte hade åkt dit, säger hon.

Efter sommarpratet hörde mängder med människor av sig. Många kände igen sig och berättade för första gången om sina upplevelser.

– Det var överväldigande och jag hade inte kunnat dröm­ma om den uppmärksamheten. Sommarpratet gjorde mycket med mig. Det var väldigt läkande.

Foto: IBL