Marie Göranzon i sorg efter läkarnas besked om kärleken: "Storgrät"

Marie Göranzon och maken Jan Malmsjö blev kära när de spelade ihop i Vilgot Sjömans föreställning "Pojken i sängen" 1969. I år har de varit gifta i 50 år.

Det har varit ett händelserikt äktenskap, speciellt eftersom båda varit yrkesverksamma skådespelare hela vägen. Men de senaste åren har mycket handlat om Jans sviktande hälsa.

Efter reklamen: Christina Schollins & Hans Wahlgrens magiska kärlekssaga!

Marie Göranzon om Jan Malmsjös hälsa

Han har blivit 92 år gammal, något som märks i parets vardag. Till exempel kämpar Jan med kronisk artros och har svårt att ta sig fram.

– Janne är precis som vanligt, bara det att han har blivit gammal. Utomhus går han med käpp, är det längre sträckor tar han rullatorn. Vi gör det vi brukar göra, men allt går lite långsammare. Två dagar i veckan åker Janne till dagverksamheten. Där trivs han jättebra, de är några stycken som sitter och pratar. Och så äter de lunch och dricker kaffe. Ibland brukar Janne sjunga för de andra. Fysiskt är han vältränad och välbehållen, han har inte ens haft hål i en tand. Men han är väl inte lika alert som han var tidigare. Han lyssnar nog inte på allt jag säger, men jag pratar ju så in i Norden mycket, säger Marie i en intervju med Ica-kuriren.

En av Maries andra stora kärlekar i livet var ex-maken Lars Amble. De var gifta när hon blev förälskad i Jan, men lyckades förbli vänner trots den uppslitande skilsmässan.

Marie Göranzons sorg: "Jag storgrät"

Lars fick inte leva lika länge som Jan. Han gick bort i njurcancer, 76 år gammal. Hans bortgång är en trauma för Marie.

– Jag är duktig på att förtränga det som är jobbigt, så när Lasse blev sjuk tog jag inte in det. ”Det här kommer vården att fixa, Lasse är ju så stark”, ­intalade jag mig. Sista gången jag såg honom var på sjukhuset. När jag skulle gå sa Lasse plötsligt: ”Du har varit min allra bästa vän i livet”. ”Men varför ­säger du så?”, undrade jag. ”Men snälla Marie, är du helt dum i huvudet?”. Och då förstod jag. Jag gick ut ur rummet och satte mig på en stol och storgrät. Det var sista gången jag såg Lasse.