Melinda Jacobs om enorma sorgen: ”Gör så förbannat ont”
Berättelsen om den lilla flickan Esmeralda blev en sådan som berörde ett helt land.
Var fosterhemsplacerad hos Melinda Jacobs
Esmeralda, som blev känd över hela Sverige som ”Lilla hjärtat”, var bara sju veckor gammal när hon fosterhemsplacerades hemma hos Melinda Jacobs. På studs blev hon en självklar del av familjen, efter en tuff tid med både jourhem och socialtjänsten inblandade.
Snabbt blev relationen mellan Melinda och Esmeralda speciell, har Melinda berättat för OrdAteljén.
– Esmeralda hade en stark integritet, det tog ett tag innan hon släppte nya personer inpå sig. Men hon knöt fort an till mig. Vi fick ett oerhört starkt band mellan oss och kom väldigt nära. För mig var hon min dotter, och i hennes ögon var jag mamma.
Melinda Jacobs skrev en bok om Esmeralda
Men plötsligt skulle den idylliska vardagen slitas upp. Esmeraldas biologiska föräldrar fick tillbaka vårdnaden och i januari 2020 hittades hon avliden i hemmet. Det är en tid som Melinda aldrig kommer glömma och till sist lyckades hon omvandla sorgen till något fint – som resulterade i en bok.
– Jag var väldigt arg i början. Och hatisk. Såklart. Men samtidigt insåg jag att det inte gjorde någon nytta, för Esmeralda skulle inte bli levande igen och den enda som mådde dåligt var jag själv. Så jag bestämde mig för att försöka omvandla min vrede till en kraft för att hjälpa utsatta barn, och ur det kom bland annat en vilja att skriva boken om Esmeralda.
Melinda Jacobs om sorgen: ”Lär sig leva med ärren”
Fredagen den 25 april var en extra tuff dag för Melinda. Då skulle Esmeralda nämligen ha fyllt nio år och på sin blogg reflekterar fosterhemsmamman över vem den lilla flickan hade varit idag och talar öppenhjärtligt om sorgen som aldrig lämnat henne.
”Tiden läker inte alls alla sår. Man lär sig att leva med ärren. Livet fortsätter fast ändå inte, något fattas alltid. Jag bär på sorgen men den bär också mig”, skriver hon.
Den sorgen är dock ingenting hon vill glömma. Istället har hon gett plats till den och målat om den till fina minnen.
”Den bor där i mig när jag planterar nya vårblommor i utekrukorna, när jag dammsuger eller hänger tvätt, den bor där i ömheten jag visar de jag älskar. Den är en del av min hud, den bor i luften jag andas. Den sitter bredvid i rummet på stolen som är tom. Den är där i de tårar som aldrig faller alla gånger jag biter ihop. Den bor i alla minnen jag bär inombords, de jag egentligen vill prata om men undviker för att inte göra de andra ledsna. Den är min historia.”
”Fortfarande har jag svårt att titta på bilder och filmer i telefonen. Då kastar sig minnena över mig likt hungriga hajar. Det gör så förbannat ont. Sorg och saknad är kärlekens pris men också den största hyllningen som kärleken kan få.”
