Privata bilderna på ABBA – som aldrig visats förut!

Mamma Mia, vilket ABBA-år! Ja, ingen kan väl ha missat att det råder ABBA-feber just nu. För vilken gång i ordningen vet jag inte men den är högre än någonsin.

I övriga Europa och större delen av världen har febern rasat länge, men här hemma i Sverige har Björn, Benny, Frida och Agnetha emellanåt jobbat i kraftig motvind. När guppen fick sitt internationella genombrott i april 1974 och hyllades i England och övriga Europa var gruppen starkt kritiserade av kultureliten här hemma.

Press, radio och tv anklagade dem för att vara “schlagerbroilers” och “döda som sillkonserver”. Och när SVT “tvingades”, efter stark intern kritik, arrangera Eurovision Song Contest 1975 var ABBA inte inbjudna och nämndes inte ens under hela programmet.

Nu är det andra tongångar, SVT gör hyllningskonserter och ABBA-dokumentärer och press, radio och tv tävlar om att vara största ABBA-fansen. Det är inte många som tror på mig när jag berättar om hur ABBA behandlades hemma i Sverige under 70-talet. Men jag vet hur det var. Jag var med.

Jag har haft det stora privilegiet att ha följt ABBA, både privat och genom jobbet, alltsedan 1973. Det året blev jag Sverigekorrespondent för den amerikanska tidskriften Billboard, musikbranschens “bibel”, och fick naturligtvis vara med och föra historien om ABBA:s och skivbossen Stikkan Andersons framgångar vidare över världen.

I samma veva hade min kompis Johan börjat jobba på ABBA:s skivbolag Polar och jag och min fru Ann kom att umgås med Polar-gänget, där Björn och Agnetha och Benny och Frida ingick. Vi var bland annat med på midsommarfest hemma hos Stikkan och hans hustru Gudrun på Viggsö där Björn och Benny stod för musiken till dansen kring stången.

1976 bjöd Polens statstelevision TPV in ABBA för en egen tv-show. Polska flygbolaget ställde upp med ett flygplan och lät Stikkan fylla det med press och branschfolk från hela Europa. Jag blev medbjuden i egenskap av Billboard-korrespondent och fick ett dygn med ABBA som avslutades med middag och nattklubb. Inte fullt lika trevligt för den danske journalist som saknade sitt visum och fick tillbringa natten på Warszawas flyplats.

Parallellt med Billboard började jag frilansa för bland annat Hänt i Veckan. I början av juni 1977 hade jag ett uppdrag av Billboard att göra en större artikel om Stikkan Anderson, “A Day in the Life of Stig Anderson”. Stikkan ville gärna ha en bild med sig själv och ABBA i inspelningsstudion så vi bestämde en dag och tid där. Jag medförde för säkerhets skull två kameror, en laddad med svartvit film och en med färg. Jag var tidigt ute, så jag satte mig i studion, där inspelningen av låten “Eagle” pågick.

I en paus kom Agnetha och hälsade. Hon viskade något med Björn, som satt bredvid. Han nickade, och så vände hon sig mot mig och viskade glädjestrålande: “Vi väntar barn!”Wow! Vilket scoop som trillande ner i knät på mig! Jag fann mig snabbt efter att fått några detaljer kring hur hon mådde.

– Får jag ta några bilder för Hänt, frågade jag.

– Javisst. Kan vara skönt för Silvia att slippa vara ensam på omslaget, sa Agnetha och skrattade.

Hon fick med sig Björn upp, ställde sig mot väggen och putade extra mycket med magen, och skrattade. Allt medan jag fumlade med kamerorna. Jag började frenetiskt att ta bilder.

– Blixten funkar inte, påpekade Björn.

Nya försök, bytte kamera.

– Inte nu heller, sa Björn som började tröttna på att posera.

Jag utgick från att den ljuskänsliga filmen inte behövde extra blixt, så jag tackade och avslutade det hela. Stikkan dök upp och det var dags för gruppbild. Då funkade blixten till kameran med färgfilm. Det var så dags.

Från studion ringde jag till redaktionen på Hänt och berättade om mitt scoop: Agnetha är gravid - och jag har bilderna!

Ilfart till Hänts redaktion där jag togs emot som en hjälte. Mina dyrbara filmrullar kördes snabbt till labbet där de skulle expressframkallas. Spänd väntan vid telefon på redaktionen. Då ringde labbet – det syntes inget på negativen! Vaga konturer av två människor, det var allt. Det gick inte att rädda! Vilket fiasko!

Mitt livs scoop borta. Hyllningarna hade tystnat, folk droppade av och jag gick moloken hemåt. Väl hemma ringde jag min vän Görel, Stikkans högra hand på Polar, och förklarade mitt dilemma. Hon lovade att kolla med Agnetha och ringde snart tillbaka: Agnetha skulle ställa upp igen! Men nu utan att posera, jag skulle få ta bilder i studion då hon jobbade.

Nytt försök dagen därpå, nu med lånad kamera av fotografen Charles Hammarsten med noggranna instruktioner, “Tryck bara där. Rör inga andra knappar!” Denna gång funkade allt och det blev en bild. Och det blev omslag, som Agnetha fick dela med Silvia. Så dags var även baby-nyheten ute- men vi hade Bilden!

Jag fick nya uppdrag av Hänt och fortsatte min frilansverksamhet. Allt kring ABBA var av intresse för våra läsare. Hur mycket mothugg ABBA än fick av kultureliten så älskade svenska folket dem.Hösten 1979 var det dags för ABBA att erövra USA med en konsert-turné och Hänt i Veckan bestämde sig för att satsa stort på detta. Jag fick erbjudandet att täcka turnén tillsammans med Charles Hammarsten. Charles var ett givet val, ingen annan kändisfotograf var så älskad av våra kändisar som Charles. Han var Silvias favorit, älskad av Lill-Babs och kompis med Agnetha och Frida.

Den 11 september satt vi så på SAS-planet med kurs mot Edmonton i nordvästra Kanada där premiären på turnén skulle äga rum två dagar senare. Då hade redan hela turnégänget på 40 personer landat och börjat förberedelserna. Premiären i Edmonton Coliseum var slutsåld, 15 000 fans på plats. Stämningen var förväntansfull (i publiken) och nervös (bakom scenen). Showen börjar med en nedsläckt scen, det enda som hörs är Bennys orgel som spelar den pampiga och finstämda “Gammal fäbodspsalm från Dalarna”. Precis när den tonat ut, går ridån upp, scenen exploderar i ljus, “Voulez-vous” öser igång och Agnetha och Frida står på scen! Vilket jubel! Jag får än idag gåshud när jag tänker på detta ögonblick. Konserten var en succé.

Jag får en kort pratstund med Agnetha efteråt. Hon berättar om den härliga känslan på scen och längtan efter barnen innan Stikkan rycker i henne. Det är efterfest på gång.

Dagen därpå är det avfärd till Vancouver där nästa konsert ska hållas. Vi bor hela gänget på Westin Bayshore i utkanten av staden, vid havet och med mäktiga kanadensiska berg i bakgrunden. Här råder brittsommar, skön kontrast till höstlika Edmonton 120 mil norröver. Premiärnerverna har släppt, hotellets poolområde lockar till skönt poolhäng.

Nu ansluter sig ABBA-kompisen Björn Skifs till turnégänget för två dagar. Han skojar förstås om att det där med att slå i USA är väl inget speciellt, fem år tidigare toppade han som bekant USA-listan med “Hooked an a Feeling”. Vid konsertkvällens efterfest på hotellets restaurant är det Björn Skifs och Claes “Clabbe” af Geijerstam, som är ljudtekniker under turnén, som står för underhållningen med en improviserad show. Stort jubel!

Och så går turnén vidare med Seattle, Portland och San Fransisco. Sedan hägrar Los Angeles. Det kända artisthotellet Sunset Marquis är gängets bas för fem dagar, härifrån kan man göra avstickare för konserter i San Diego, Phoenix och Las Vegas. Hit har ABBA passat på att bjuda in sina barn och hit kommer Björn och Agnethas sexåriga dotter Linda, som flyger till Los Angeles med bland andra Björns nya flickvän Lena Kallersjö. Stikkans hustru Gudrun kommer också hit, och jag har lagt större delen av mitt gage på att få hit min hustru Ann och vår treåriga dotter Nicole.

Stor familjeåterförening på alla kanter. Det blir rena rama charterstämningen runt poolen. Benny spelar schack, Frida läser en bok, Björn är ute och joggar och Agnetha övervakar Linda som tränar att simma i poolen. Det är bara svenskt kaffe som saknas. Det blir avspända dagar, Los Angels-konserten avslutas med stor fest dit många Hollywoodsvenskar, som Britt Ekland, kommer.

Besöket i Las Vegas blir en upplevelse. Här uppträder ABBA på Aladdin i hård konkurrens med andra stora shower, spelautomater och roulettebord. Men det blir succé även här. Och så gör lilla Linda Ulvaeus sin scendebut då hon är ett av barnen i den lokala kör som sjunger med Agnetha i “I Have a Dream”. Turnéaffischen från Aladdin fick jag och Charles var sitt signerat exemplar av. Jag skänkte senare mitt exemplar till ABBA-museet.

Dagen därpå åker familjemedlemmarna hem och efter ytterligare några konserter är det även dags för Charles och mig att ta farväl av ABBA, som får klara av resten av turnén utan oss.

Men det blir snarare ett “på återseende” för i början av mars 1980 fortsätter ABBA sin världsturné med två veckor i Japan. Hit flyger jag och Charles med och får än en gång uppleva hur ABBA gör succé. Sverige, Europa, USA eller Japan – publikens hängivna jubel är detsamma var man än befinner sig i världen.

Den 27 mars 1980 avslutar ABBA turnén med en konsert på klassiska Budokan i Tokyo. Det visste ingen då, men det skulle bli den sista gången som de fyra i ABBA stod på scen tillsammans.

Under mina resor med ABBA har det förstås blivit flera tillfällen till samtal, både privata och för tidningen. Under våra dagar i Tokyo hade jag frågat Agnetha om hon ville ställa upp på en lite längre intervju. Den kom till stånd under resan med snabbtåget Shinkansen från Tokyo till konsert i Koriyama. Tåget rusar fram i 200 km/ tim genom det flacka japanska landskapet då jag sätter mig ner hos Agnetha. Det blir “den osminkade sanningen om sitt liv som världsstjärna, frånskild och småbarnsmor”, som det presenterades i Hänt i Veckan någon vecka senare då Agnetha-intervjun toppar veckans omslag och löpsedel.

Här något av vad Agnetha berättade då, en knapp månad innan sin 30-årsdag. Om turnerandet:

– Vi är lite trötta allihop just nu, det har gått med väldig fart hela tiden. Det är ett ganska enformigt liv att ligga på turné. Och så är jag hemkär och längtar hem hela tiden. Igår ringde jag två gånger för att få höra hur barnen mådde.

Om att ta ledigt från ABBA:

– Ja, ett sabbatsår skulle jag gärna ta för att varva ner. Jag skulle vilja ta det lugnt och pyssla med andra saker som jag tycker om. Men framför allt för att hinna vara tillsammans med barnen.

Vad ABBA betytt för henne:

– Pengar förstås, och ekonomiskt oberoende. Jag springer inte omkring och är jättelycklig för att jag vet att jag har mycket pengar. Men det ger en trygghet. Jag har fått lära mig att kompromissa hela tiden. Det handlar ju om det när man är fyra stycken.

Hur hon ser på sig själv:

– Jag tycker att livet är en utmaning. Jag är instabil, känner mig otrygg i tillvaron ibland. Det går väldigt upp och ner. Sen är jag generös, lojal och snäll. För snäll, tror jag.

Om hon är lätt att leva med:

– Fråga Björn. (Ha-ha-ha) Nej, det är jag nog inte. Kanske att någon tycker det. Björn tyckte inte att jag var det. Är det så att man älskar varandra, då vill man kämpa. Då går man igenom prylarna, tillsammans.

Att resa med ABBA, vare sig det var till Polen, USA eller Japan var en fröjd. Det roligaste jag gjort i mitt 50-åriga journalistliv. De fyra är extremt lätta att umgås med, så fjärran från popdivor man kan komma.

Agnetha är den som älskar att sjunga, men hatar resandet och ogillar att stå på scen. Helst av allt ville hon bara vara hemma med barnen, hon återkom ofta till svårigheten att lämna barnen under våra samtal. Frida är den världsvana, sociala och samtidigt empatiska. Hon är mån om att alla mår bra. Björn är gruppens ordningsman, skärpt och med full koll på både musiken och allt runt omkring. En sann entreprenör. Benny är ABBA:s musikaliska motor. Han älskar att sitta vid pianot, eller med dragspelet. Han är ett popgeni i klass med Brian Wilson, Chuck Berry och Paul McCartney. Benny är ABBA-världens motsvarighet till Disneys tjuren Ferdinand, och pianot hans korkek.

Året efter Japanturnén var allt över. 30 november 1981 släpptes sista albumet “The Visitor”. 1982 kom beskedet om att gruppen tar en paus. Det var flera decennier innan någon visste vad ordet “abbatar” var.

Sagan om ABBA var slut, men 40 år senare skrevs ett nytt kapitel då med ABBA Voyage och “Abbatarer”.

Och sagan om ABBA har inget slut.