Så slogs Elin Wägner för kvinnornas rättigheter

Hon brann för sin övertygelse och bekämpade i princip allt hennes pappa stod för. Kvinno­rättskämpen, författaren och journalisten Elin Wägner var van att föra sig ensam bland många karlar när hon 1944, liten och nätt, gjorde entré i Svenska Akademien klädd i en midnattsblå sammetsklänning.

Fadern var en riktig snålvarg och som barn tvingades Elin bära klänningar av gamla urblekta gardiner, så låt oss hoppas att hon njöt där i den skräddarsydda högtidsstassen. Trots att hon utåt verkade både blyg och försynt lät hon sig aldrig stoppas.

Ändå var Elin ett kärleksbarn, sina förälskade föräldrars förstfödda. Mamman kunde knappt få nog av sin lilla. Men när Elin bara var tre år blev allting mörkt då modern gick bort i barnsängsfeber. Hennes far, Sven Wägner, var rektor och filosof, och all livsglädje som hustrun Anna ingjutit i honom försvann med henne. Elin blev inåtvänd och tyst, blickade ständigt mot himlen där mamma fanns. Mormor och morfar blev hennes trygghet i barndomen, somrarna i deras prästgård i Småland var helt underbara.

När Elin var sex år gifte fadern om sig med en sträng pianolärarinna. Då hade de flyttat från Lund till Nyköping och hon representerade i mycket sagornas styvmamma, som tyckte det var svårt att handskas med ”andras barn”. Nej, det var inget trivsamt hem och Elin ville för allt i världen inte lära sig spela piano. Hon bestämde sig redan som nioåring för att bli en stor författarinna.

Då hon var femton flyttade familjen till Helsingborg. Elin började i flickskolan och skrev nästan hela skoltidningen ensam. Hon ville läsa filosofi som sin far, men han tyckte det var bättre att hon som var flicka lärde sig stoppa strumpor.

Och när han förklarade att han inte tänkte låta henne läsa vidare hoppade hon av skolan. Faderns beslut satte djupa spår i Elin, hur framgångsrik hon än blev i livet.

När hon var 18 år började hon skriva berättelser under pseudonym i Helsingborgs- Posten. Tre år senare blev hon journalist på heltid, ett pennskaft som kvinnliga journalister kallades på den tiden.

Och nu började kärlekens sorgedramer. Arbetskamraterna, män allesammans, var som flugor kring Elin och hon föll för en kollega som uppvaktade henne intensivt. De förlovade sig till och med, men när hon reste till London en tid föll det sig inte bättre än att fästmannen började bjuda ut hennes syster Ester. Det hela är höljt i dunkel men slutade med att pappa Sven satte stopp för giftermålet.

Elin blev djupt deprimerad, särskilt som hon i samma veva såg sin halvsyster Ruth försvinna i en virvelström och drunkna när de badade tillsammans. Familjen fruktade länge att Elin ”förlorat sitt förstånd”. Men till slut lyckades pigan Linnéa i Småland truga i henne lite mat och stilla hennes förtvivlan. När Elin återhämtat sig och börjat på tidningen Idun i Stockholm följde Linnéa med och blev hennes hjälpreda livet ut.

Samma år, 1907, kom också Elins första bok. Hon jobbade hårt under de kommande åren, skrev även i Dagens Nyheter och inspirerades av andra feminister, blev en frontfigur för både fred och kvinnlig rösträtt. Och förälskade sig intensivt i litteraturvetaren John Landquist.

Kärleken var besvarad, han var helt hänryckt. De gifte sig men lyckan varade bara några år. Sedan förälskade John sig i en annan kvinna och funderade på skilsmässa. Efter det gick något stort i kras inom Elin även om de förblev gifta till 1922. Maken förälskade sig ofta, även i hennes vänner, men till slut fick hon nog. De fick aldrig några barn, hon vände sin längtan inåt. Men strax innan tog hon till sig brorsonen Giovanni eftersom hans pappa var svårt sjuk och modern inte kunde ta hand om honom. Gossen var bara drygt året och kom att stanna hos henne. De perioder Elin var upptagen med annat tog Linnéa mer än gärna hand om ”Vanni”.

Elin Wägner gjorde hur mycket som helst trots att hon led av återkommande depres­sioner. Hon skrev romaner, var med och grundade Rädda barnen, verkade för fred i världen och var övertygad pacifist. Hennes böcker utmärkte sig för att kvinnor tilläts vara huvudpersoner i sina liv.Dessutom var hon en av de frisinnade kvinnorna i feministiska Fogelstadgruppen som bland annat ordnade utbildning för kvinnor i medborgarskap. Ja, de såg helt enkelt till att kvinnor kunde vara med och forma framtiden. De höll till på ett gods i Sörmland, det var förresten dit Elin begav sig en tid i samband med skilsmässan.

1923 fick hon Samfundet De Nios stora pris och köpte sitt älskade Lilla Björka i Småland, nära barndomens paradis hos mormor och morfar. Elin var en sann miljövän och ville säkert att hennes Vanni skulle få tulta runt i gräset. Det blev med tiden deras fasta punkt. Ett par år senare, när hon var 43, blev hon än en gång intensivt blixtförälskad. Denna gång i författaren Sigfrid Siwertz. Han var gift men äktenskapet var på upphällningen, kärlekssagan var innerlig även om de ofta var åtskilda. Han avslutade emellertid relationen i ett brev två år senare med motiveringen att han inte var värdig hennes känslor. Hon sörjde honom i flera år.

Elin Wägner dog 1949 men fann nog aldrig den sanna kärleken. Men hon visade vägen till jämställdhet för generationer av kvinnor.

ELIN WÄGNER

Föddes: I Lund 1882. Hennes föräldrar var vansinnigt kära och lyckliga men modern dog när Elin var tre år.
Dog: I Småland 1949 och skrev in i det sista på en biografi om Fredrika Bremer.
Familj: Var gift i tolv år med litteraturvetaren John Landquist innan hon tog sin väska och gick. Tog sig an brorsonen Giovanni från det han var helt liten, samt stöttade brorsdottern Ria Wägner under hennes uppväxt.
Gärning: Rösträttskämpe och feminist, författare, journalist och fredsvän och ivrade för att leva ekologiskt långt innan begreppet ens var påtänkt.

Läs andra delar i Historiens viktigaste svenskar:

Tändstickskungen erövrade en hel värld och slutade sitt liv i katastrof

Så blev Birgit Nilsson vår största operastjärna någonsin

Foto: Sjöberg bildbyrå, Axel Malmström/Stadsmuseet i Stockholm, IBL