Vi hälsar på hos Agneta Gynning: Min konst är sinnlig

I ett litet industriområde i Limhamn ligger konstnären Agneta Gynnings studio, med hela elva (!) meter i takhöjd och ett underbart, flödande ljus.

Jag älskar det råa

Cementgolvets råhet kontrasterar på ett spännande sätt mot färgerna, värmen och skaparglädjen som fyller ateljén. Och det var precis detta som fick Agneta på fall när hon hittade ateljén för tio år sedan:

– Jag är verkligen jätteglad för min ateljé. Älskar att det är en rå lokal med högt i tak, och så möjligheten att jag kan forma den till en utställningslokal när jag vill det, och sen skapa här i min “verkstad” med gott om plats, när jag inte har utställning.

Agneta är för den breda publiken kanske mest känd som Carolina Gynnings mamma, men hon är sedan länge en etablerad konstnär och skulptör, och idag är hon också Carolinas agent.

Carolina får mig att våga mer

Vi pratar om hur det är att jobba tillsammans med sin dotter, något Agneta lovordar varmt:

– Det är väldigt roligt att vi har konsten tillsammans och att vi ofta har utställningar ihop. Vi har genom åren fått både en fin mor- och dotterrelation och en rolig arbetsrelation!

– Vi skiljer oss åt mycket i vårt skapande, vilket jag tror är en av anledningarna till att vi fungerar så bra tillsammans. Vi har båda två mycket energi men på olika sätt. Carolina får mig att våga mer, och jag tror att jag kanske dämpar henne ibland, får henne att fokusera.

Släkten Gynning är ett levande bevis på att den konstnärliga ådrar går i arv. Agnetas farbror Lars Gynning var en internationellt erkänd textilkonstnär, och även Agnetas mamma var väldigt konstintresserad.

– Konsten kom in tidigt i mitt liv både genom mamma, som ofta tog med mig på utställningar som barn, men framför allt genom min farbror Lars som har varit min idol och som inspirerade mig i mitt målande. Under hela min uppväxt uppmuntrade han mig, vilket givetvis har varit väldigt betydelsefullt.

Härom året visades utställningen Gynning x 3 på Kulturen i Lund, där både Agneta, Carolina och Lars ställde ut sin konst tillsammans. Den utställningen fick både Agneta och Carolina att känna att deras konst har något starkt gemensamt.

– Där upptäckte jag att mycket av mitt konstnärliga språk återfanns i Lars gobelänger, och det fanns också en koppling till Carolinas konst som liksom knöt ihop säcken på ett intressant sätt, berättar Agneta.

Idag arbetar Agneta med skulptur i olika material, från brons och marmor till gummi, men innan barnen föddes var det målning som var intresset.

– De bilder du ser här i studion är Carolinas verk, men jag har alltid tyckt om att måla och gjorde det en hel del tidigare i livet. När barnen föddes gjorde jag ett uppehåll och sen när jag tog upp målandet igen tyckte jag att allt jag gjorde blev fult. För att få någon form av nytändning gick jag en kurs och där fastnade jag för detta, att skulptera.

Agneta hade sin första utställning 1995 och sedan dess har hennes arbete visats såväl i Skandinavien som runt om i Europa, och även i New York, Miami och Shanghai. Agnetas konst förenar influenser av både klassiskt och modernt, och jag känner en varm, kärleksfull känsla när jag tittar på hennes vackra skulpturer.

– Min konst är sinnlig och handlar ofta om relationer. Ofta har mina skulpturer två olika sidor – kärleksfulla åt ett håll och avståndstagande åt det andra. Det jag ofta får höra är att de är mjuka i ett hårt material, och en del som köpt dem säger just att de tycker om att använda skulpturen till att visa sin sinnesstämning. Man kan visa den kärleksfulla sidan när man har en en bra dag och den avståndstagande sidan när man har en mindre bra dag, berättar Agneta med ett skratt.

Relationer, havet och naturen är också det som ger Agneta inspiration i sitt skapande.

– Jag tycker om att vara ute, att gå eller cykla vid havet. Att umgås med vänner och med mina barn och barnbarn. Jag reser ofta till Italien där jag också jobbar, men nu har ju allt ställts på ända. Jag saknar att få träffa människor, särskilt min familj såklart men även andra, berättar Agneta och vi kommer in på hur man påverkas av dessa coronatider, vilka givetvis är en svårt tid för en konstnär som lever på att ha utställningar och vernissage.

– Det påverkar mig jättemycket, verkligen. För mig som konstnär är det en ekonomisk katastrof. Men först och främst är jag glad över att bo här i Sverige där vi får gå ut och röra på oss. Det jag saknar mest är min familj, att få kramas men också att ha kultur lättillgänglig, att åka över bron till Danmark till exempel. Det är mycket jag saknar och jag hoppas verkligen att vi snart kan öppna upp igen.

Att skapa i sten känns onekligen som ett väldigt tidskrävande arbete, och även svårt att veta när ett verk är färdigt?

– Precis! Det är faktiskt det svåraste som finns, att sluta. Att inte överarbeta vilket jag tror är nästan alla konstnärers stora problem. Att arbeta i sten är teknik och det tar lång tid, det är många moment och många timmar.

Och om det blir fel? Sudda känns lite svårt?

– Ja, ibland blir det fel men ibland kan ett misstag också bli till en fördel, man lär sig att leva med konstverket.

Själva skapandeprocessen är något som skiljer alla konstnärer åt, och för Agneta är det en lugn och harmonisk – men dessvärre lite svårstartad – process.

– Skaparkänslan är för mig både och kan man säga. Det är ett svårt steg, lite som att ha en tenta där du bara måste sätta igång och plugga. Men när jag väl har tagit det steget, då försvinner jag och sen blir det harmoniskt.

– Hindret är jag själv och när jag är över det går jag mjukt in i min skaparbubbla. Jag upplever det som att jag försvinner som i meditation, jag är helt borta från allting. Jag är på ett mjukt ställe och där vill jag vara helt själv och ha det tyst och lugnt. Sedan vaknar jag upp igen!

Foto: Hessman & Liljeton