Rickard Olssons enorma sorg när sonen dog i magen: "Ett ärr i själen"
VIDEOS FRÅN svenskdam
Det är i Rickard Olssons rykande färska podcast "Hjälp, jag fyller 50!" som Carin da Silva, 39, gästar.
Det gör Carin Da Silva idag
Hon blev känd över hela Sverige när hon var en av proffsdansarna i "Let's Dance".
Det är många år sedan och de senaste fem åren har hon, maken Niklas och deras två barn Theo, 11, och Max, 9, bott i Belgien. Sedan några månader tillbaka flyttade de däremot hem igen, till det gamla huset i Stockholm.
VIDEOS FRÅN svenskdam
Berättar om missfallet
I podcasten kommer Carin och Rickard in på familjelivet. Carin berättar att hon och Niklas aldrig hade problem med att bli gravida, men under en graviditet tvingades de uppleva någonting som ingen någonsin vill vara med om.
– I vecka 13 när vi hade varit på ultraljud så såg de att fostret inte hade något hjärtslag. Jag opererades, skrapades. Det var ganska tidigt, men man brukar ju säga att vecka tolv är den veckan som man kan slappna av lite efteråt, berättar Carin.
Hon försöker se det hela som menat, eftersom hon aldrig hade haft sonen Theo annars.
"Sonen landade i en plåthink"
Ämnet berör Rickard extra mycket. Han har nämligen varit med om liknande, några år innan dotter Asta föddes.
– Jag har en förstfödd son som landade i en plåthink på södersjukhuset. Det var samma som ditt ultraljud, inga hjärtslag då. Det är fruktansvärt, säger han känslosamt.
Då hade Rickards numera ex-fru fått ett missfall – i femte månaden. Sonen fick namnet Primus.
– Vi fick föda fram honom på samma avdelning där andra par låg och födde sina levande barn. När jag gick och hämtade kaffe mitt i alla skit, då satt andra par med sina nyfödda där. Vaggade och ammade. Unga killar som sken av stolthet. Och där inne låg vi och skulle föda fram ett dött barn, har Rickard sagt till Expressen.
"Det är ett ärr i själen"
Sedan den fruktansvärda händelsen har Primus legat begravd i en minneslund.
– Inte glömma. Det är ett ärr i själen. Det är ganska stigmatiserande för många. Många par bryter upp efter ett att ha fått ett dödfött barn. Kvinnan och mannen sörjer så jävla olika. Mannen är liksom "jag vet att jag har bläck i pennan, vi kör igen". Kvinnan har ju haft det där i sig. För kvinnan blir sorgen mer fysisk än för mannen, hon har ju i princip varit sitt egna barns grav. Det är så klart traumatiserande på ett sätt vi killar inte riktigt kan förstå.